Aftonbladet – 18 april 1859, sida 2

———— — VERA mn ten Rasmusson. Det är namn som inte skäms att stå bredvid Mossens. ; Det tror jag visst, men det är hans penningar som min man tänker få låna. . Är det så, då kunna vi spara oss hela det här talet. Rasmusson for i dag till Fjällbacka för att göra upp med köpman Hansson, som skall ha pengarna mot fullgod inteckning i hans nya byggnad. Gud i himlen, är detta sant? Emilia kände bestörtningen och ångesten ända in i hjertat. Hennes Åke behöfde penningarne genast, och huru godt Moss namn än var, så ville det tid till att skaffa upp ett annat lån än det påräkne de. Om det är sant? återtog kapten Boson. Ja dagsens sanning, lilla fru... Men tag då icke så illa vid — det är så sinkesamt, när frun: timmer få dåndimpen. Skall det vara ett glas gammal mallaga? : Nej nej, jag tackar! Det var en ängslig sorgrost. Men ifall det icke så varit... Det är aldrig värdt att tala om den snön som föll i fjol; Jag kan säga rent ut att jag är en nästan ruinerad män... förlust på förlust. Vi ska icke nämna detl Ack, svara mig rätt fram, jag ber så-innerligt! Ifall kapten Rasmusson icke uppgjort något bindande ? EN : Min lilla fru, sätt mig icke i sådan klämmal Jag kan se satan sjelf i ansigtet, men fruntimmer, fruntimmer — de måtte tillhöra hans slip, efter jag än på gamla dagar kan ha svaghet för dem. Min bäste kapten Boson, betyder svaghet detsamma som en namnteckning på det här papperet ... Emilia framräckte dokumentet med en så täck och intagande åtbörd, att gubben ryggade tillbaka, liksom i fruktan att svagheten nu kunde bli alltför verklig. Nej, nej; gudbevars, det är himmelsskri