Aftonbladet – 16 april 1859, sida 2

Jag tror det också! tillade Gudmar. Det vore ingen lätt fisk att fjella före middagen. Men konsten är att kila in sig mellan middagsluren och den stunden då han sätter sig till trekarlen — ett sådant parti har han hvar afton hos sig sjelf eller hos någon af sina grannar. , Det får bli straxt efter kaffet, förklarade Emilia, ty den punkten ligger emellan båda de andra... Men nu lemna vi affärerna, så att jag får gå in och helsa på våra gamla rum och göra mig behaglig för fru Rasmusson, min fordna värdinna., Och medan Emilia nu grät en liten flod i de gamla, på en gång kära och afskydda rummen, som så lifligt återkallade de första scenerna vid bosättningen och möbleringen, och påminte sig huru Åke sedan sagt än mnågonting vid kakelugnen, än någonting vid fönstret, och än här och än der, och huru han sett ut och huru hon sett ut, kortligen, sedan hela denna mönstring af dyrbara minnen egt rum för Emilias inre ögon — ty möbleringen var nu helt olika — och hon: derefter ätit middag, språkat med fru Rasmusson samt till sist öfversett sin klädsel, gled tiden fram mot 3-slaget; och när så klockan var en qvart deröfver, steg den unga frun, med icke alldeles så mycket mod som hon tilltrott sig hafva, ned för trappan af Rasmussonska huset för att gå ett stycke längre upp på den gropiga gatan till den tomt, som egdes af den rike kapten Boson. Det Bosonska gulmålade huset med perlfärgade luckorna låg på en enskilt liten klippupphöjning med en lutande häll på hvar sin sida liksom trappor. Förstugan röjde en utomordentlig snygghet, en viss inbjudande trefilighet, fri som den var från all belamring af nät och fiskredskap. Det var med ett ord en förstuga, som lät förstå att den tillhörde ett förnämare hushåll. Emilia stannade utanföre dörren till det stora rum, hvari man alltid först kommer in: