Aftonbladet – 16 april 1859, sida 2

När jakten nu kom in till bryggan, såg hon äfveh en mängd smågrinande barnansigten, som hon förr sett, sticka fram mellan stenarne och i:riga händer draga fram fångsten af större och mindre sniglar; allt under det de gälla rösterna sjöngo: Snille, snille, räck ut dina långa horn! I mergon kommer jungfru Maria med tolf — tolf pepparkorn. Med innerlig glädje märkte Majken de känslor, som herrskade inom Emilia; och när de unga damerna satte foten på strand, åtföljda af sin kavaljer, blefvo alla barnungarne ordentligt öfverströdda af skorpor, pepparkaKor och nötter. Och då de hunnit något längre fram, der de passerade den gård, dit Åke följt sin hustru för att se på fisksaltningen, utbrast Emilia: Jag måste le när jag tänker på hvilken martyr jag då ansåg mig vara. Sedan talade den unga frun, som alla glädjefullt igenkände, så hjertligt med hvarje gumma, begåfvade den ena efter den andra med kaffe, socker eller snus, till minne af de lektioner, som hon fordom tagit af dem på fisksaltningsgården: Jaktlöjtnanten hade gått förut till kapten Rasmusson, men litet utanföre huset kom han tillbaka med den ovälkomna underrättelsen att kapten Rasmusson rest till Fjällbacka — dock skulle han troligen komma hem straxt efter middagen. Säkert var det emellertid icke. Aj, aj, det var en motgång! sade Emilia. ;Tänk om han derborta skulle göra upp något angående penningarne? Har fru Hjelm blott lyckats få kapten Bosons namn på förbindelsen, så ansvarar jag för att jag söker upp Rasmusson, om det också vore aldrig der — ty penningar skola vi ha, det har Majken sagt, och då är det afgjordt. ; i; Ja, fullkomligt afgjordt! förkunnade Majken. Men nu är närmaste frågan om Emilia skall gå genast, medan vi vänta på middagen, eller om hon skall vänta tills vi fått den, och gubben ungefärligen tagit sin middagslur. Det sista tror jag är säkrast.