Aftonbladet – 16 april 1859, sida 2

— — on hon har i sej, vill jag ändå omaka mej med den nedlåtenheten att oppläsa en vers för er: och har j någon känsla qvar från eran ungdom, så kan j af bara den endaste versen lät tänka er till hvad det sen må bli af: En ungersven, som mången ej sin like sett på jord Han trampat Kattgatts böljor från söder och till nord Och väckt mång tärnas suckan i bjerta; bröst och sinn — Ack, kunde jag den ungersvennen kalla få för min! Nå, Pelle, baxnar j något......... Sven! Löjtnanten ! Skalden och tonsättaren flög upp från toften. hvilket var så mycket mera påkostande scm han just-skulle tillåta sina öron smekas af den första recensionen, ty han tog för afgjordt att Pelle — hur enfaldig ban än måtte vara — ändå skulle känna sig upplyftad af detta. Emellertid flög han som en vind till kajutdörren. ,Har du bredt ut flaggen, Sven? Nu komma fruntimmerna upp. Jaha, bevars! Men inom sig tänkte Sven, att när de hade dröjt så länge, kunde de gerna ha dröjt en stund till. Fiskläget började nu framskymta. ; Och då Emilia slutligen igenkände hvarje hus och hvarje sten, ja ändtligen sjelfva de fönster, der hon en gång tyckt sig se salig gumman Arnmans balsaminer, blef hon så upprörd och så rörd, att hon knappt kunde hejda sina känslor. Ack, hvad hon bäfvat, hvad hon känt det tungt mången het dag bland dessa brännande stenhällar och sandbankar, nu kylda af Novermbervinden! Huru oerfaren, buru litet hoppfull, huru otålig och begärande var hon ej då! I sitt hjertas fulla djup prisade hon nu Gud, som pröfvat henne först innan bon bann till sällheten. Genom sällbeten gick sedan vägen åter till pröfningen med mera lätthet, ty när man har det förnämsta, som är kärleken, då a man också tåligt lida, bida, hoppas och rösta.