Aftonbladet – 15 april 1859, sida 3

gen, känner mig nu både modig, frisk, glad och i stånd till hvilken nödvändighet som helst. Jag tänker, min lillå Emilia, att Gud varit riklig i sin nåd mot dig, ty hvilken gåfva kan i värde mätas med den, att hafva fått ett spänstigt sinne? Dina bekymmer skola säkerligen alltid smälta bort, när solen skiner, och huru outsägligt lyckligt är ej dettal Godt och väl det, du — Emilia tycktes icke fullkomligt belåten med svaret — men du må icke inbilla dig, kära Majken, att jag ej derföre har en djup känsla för vissa lidanden och att jag ej mången gång strider för att hålla missmodet på afstånd. ,Huru kunde jag tvifla på det! Du äricke lättsinnig, såsom du framkastade, men du är icke heller stor, ty till den punkt, att detta ord kunde begagnas, ha dina bekymmer ej hunnit. Men du är, som jag sade, spänstig, lätt och frisk till sinnet, och med dessa egenskaper kan du bli den förträffigaste och mest passande ledsagerska åt din man — Aan har ett resignerande, men icke spänstigt sinne och skall; tro mig; komma att behöfva dig. Nå, det der sista försonar mig med det öfriga, som icke behagade mig mer än skäligt... Men hvad jag tycker om denna lilla tillflykt — ack, hvad din befälhafvare här har drömt många vackra tankar om dig! Ja, lita på det! svarade Gudmars glada röst från dörren. Men lita också på att jag icke skall drömma här ännu året fullt, innan jag säger farväl åt dessa små väggar och låter någon annan drömma i mitt ställe. Och löjtnanten är så säker på befordran? Tvärsäker .... Men märker fru Hjelm hur tänkande fru kontrollörskan ser ut i dag? Hvad köräimer åt min väna mö — fortfar du att vara allvarsam, så rymmer min egen gläs dje Snart sin kos. (Forts.)