Aftonbladet – 15 april 1859, sida 2

Ack, acki Hjelm sade icke mer, men det trofasta. famntaget sade det öfriga. Käre, älskade: vän,; frågade Emilia, det låter sig ju göra? j O, nej — skulle du redan få betala din mans skulder med -dina enskilta. små tillhörigheter, minnen af dina anförvandters kärlek? Låt oss-ej nämna det! Men af detta ditt förslag, min ädla lilla hustru, har jag.ett minne mera värdt. än de minnen, som du eger i dina -diamantbroscher och ringar ... Och nu aldrig ett ord mer om den saken! Nå, se nu sjelf, om jag icke har den der lilla respekten! Eljest skulle jag vara mycket, mycket envis, men dina ögon säga mig att det är bäst låta blix Andra morgonen . vid sagd tid sväfvade 26 maj:t och kronans flagg på anbefald ats. j Och sedan våra fruntimmer, under försäkran att det vä kuude hända att deicke komme ligen förrän andra dagen, hade stigit ombord på tulljakten; der den unge befälhafvaren i glädjen så när affyrat sina små kanoner, gick Hjelm, efter den sista afskedshelsningen till sin af barnslig förtjusning strålande hustru, tillbaka in för att, såsom ham lofvat vännernay slå sig i — rolighet.. Men den, som nu sett honom, med händerna korsade öfver ryggen, gå fram och åter på det långa salsgolfvet, pannan rynkad och tio bekymmer gömda i Bvarjo veck, skulle icke känt sig frestad att tro på någon ro för honom. : Det meranämde kapital, som påräknades, skulle dels uppslakas i sjelfva rörelsen, dels betäcka ett -par större utbetalningar, jemte lånet till kapten Geistern, hvilket Hjelm ansåg som den mest trängande af sina skulder. Men detta verkstäldt, funnes qvar en otalig