Aftonbladet – 15 april 1859, sida 2

Ja, minsann har jag icke rönt det många gånger! Jag får alltid lite bjertklappning, när du rynkar ögonbrynen på ett visst sätt — såvida jag icke sjelf är ond, ty då är jag icke rädd för någonting. Nej; det är säkert! Då är du så tapper att du får mig att retirera. Men nu är du lyckligtvis icke så ofta i. den stämningen. Och det kommer deraf, att jag i trots af motgångarne är lycklig, lycklig derföre satt Holt rymt så långt att inga rättvisans spaningar kunna nå honom. Och ju mera lycklig jag är i bjertat, dess mera. god är jag... Bekymren — så mycket ser jag — komma saldrig att reta mig, och den djupaste fattigdom tar jag med ödmjukt utsträckta händer emot, då jag fått lemna Holt i utbyte. Gud välsigne dig, så visst som du är en välsignelse för din man! Men tala icke om Holt — ju mindre bans namn nämnes, desto bättre, ty om något är retsamt, så är det öfvertygelsen att veta det någon hjelpt honom bort från de efterspaningar, som eljest bestämdt hade krönts med framgång... Men vi komma ifrån dina funderingar. Jag hoppas att hvarken mina ögon eller ögonbryn visa någon obenägenhet att afhöra ditt förtroende? Saken är den, min dyre vän, att som gu fått en ny skuld genom den inbetalningen, Holt uraktlåtit, behöfver du mycket mer penningar än du får ihop. Det är alltför sant. Nå väl, du reser ju snart inåt Göteborg. Kunde du icke då göra mig den glädjen att... att .. Ått — nå, vidare? .. taga mina nipper med dig. Du vet att jag har rätt dyrbara sådana, emedan jag ärft mormors och äfven fått åtskilliga af värde i: present.