Aftonbladet – 13 april 1859, sida 3

eJag tror det nästan. Huru — ni tror det nästan ... Vill ni framkasta något annat? Meny; herr kapten, er skeppsbrutna, af dö-. den skördade besättning — har. ni ej många j gånger sagt ...n j Det är sant, det är sant — men det var ingripningar i mitt yttre lif... Vi menniskor i allmänhet äro ju liksom två varelser: den ena lefver och handlar i denna yttre tillvaro under verldens åsyn, och den andra lefyer i sin inre verlds tankar, känslor och smärtor, bevittnade endast af Gud. Ser oss icke Gud äfven under den yttre tillvarelsen ? svarade Thorborg. Naturligtvis. Men vi sjelfva äro icke så medvetna derom .som då vi — så att säga — äro på tu man hand med honom. Eller här ni, Thorborg ... jag ber er förlåta att jag i hastigheten uttalat ert namn utan titeln, som skall sättas framför: jag har så svårt att tala till er på sällskapsoch formspråket ...n Fortsätt er mening helt enkelt, herr kapten, och bry er icke om att fästa er vid formen l Jag ville hafva frågat er om ni icke, just då jag tilltalade er, som nogast kände att man lefver blott en liten bit lif i det yttre, jemfördt med det som vi genomgå mellan de djupa vägarne inom 0s8. Alldeles purpurröd, svarade Thorborg: Jag tyckte att ni talade om Gud. Så var det — men jag kom en liten smula af mig. Jag ville ha frågat om icke också ni fann er närmare himlen i ensamheten ? Det kan, fruktar jag, vara olika: en gång så, en annan gång annorlunda. Icke torde en menniskas tankar i ensamheten alltid vara sådana att heliga gäster kunna emottagas. Vi vore icke menniskor, om vi ej underkastades dessa vexlingar.