Aftonbladet – 13 april 1859, sida 3

O, ni må icke tänka er mig så vådligt höjd i sjelfkärlcken, att jag ville hafva-sagt det jag ständigt förnimmer närvaron af det stora urväsendet eller:hans jordiska sändebud! Huru skulle jag då i min skärseld kunnatgå så under, att man instängde mig bland dårar ne? O, nej, min mening var endast satt vi långt. säkrare känna Hans närvaio, då vi äro — såsom jag sade — liksom på tu man hand med Honom, och der äro vi säkrast under den afsöndring, som ställer oss på afstånd från alla utspädande ider och instinkter. Sådant är ock förhållandet med de dyrbarare och heligare föremål vi vilja qvarhålla. Ensamheten skänker sss behållningar, som vi frukta se oss beröfvade.n Jag förstår er nu fullkomligtl! ,Förstår ni nu ej också att, med den oupphörligt mbrända tanken på min hustrus minne, det var naturligt att jag tog det steget, som ni hade så svårt utt förlåta mig, men hvilket jag då ansåg vara rättvist och tvingande. xJag har ju förklarat att jag tror det ni varit ett redskap i Guds hand.o . Efter dessa ord ingick en tystnad, som ömsesidigt varade flere minuter ... , Jag ville äfven-,. tpptog slutligen kaptenen, med: detta besök hafva uttryckt den tacksamhet — som jag dock icke tillfyllest kan uttrycka — för er värderika omsorg för såväl min själ som kropp. Jag tror att min skuld till er är garlska stor. : Tacka blott Gud:— jag vill icke blifva tackad af er. Hvarföre så? svarade han, och en hastig färgbrytning kom upp på hans kinder. Är jag en så ovärdig man, att min tacksamhet skall förkastas? , Ni är icke ovärdig i något hänseende — men jag har icke för er gjort annat än den