t r att uppfylla; han fick icke förgäta det -.erkantila ändamålet med sin resa, för hvil:et han var ansvarig inför andra, för den vetenskapliga nyfikenheten eller upptäckarens o ruktbära rykte, och så beslöt han sig, om ckså med tungt sinne, att motstå detta öppna hafs lockelser. Hans belägenhet var isjelfva verket ensam och. betänklig nog på denna ödsliga: ocean. . På hundradetals mil rundtomkring fanns ingen gästvänlig hamn, intet skepp, som i nödfall hade kunnat lemna honom hjelp. Hafvet begynte att tillfrysa. Hvem visste. om icke den tilltagande kölden snart kulle slå det i kristallband, ur hvilka då inen räddning mera funnes; om icke de falka elementerna blott derföre vinkade så vänligt, för att så mycket säkrare förderfva honom? Petta Scoresbys ströftåg, om det också icke ir några andra vetenskapliga frukter, rikde dock ånyo sjöfararnes uppmärksamhet på den hemlighetsfulla nordpolen, och då under le sista åren före 1818 alldeles ovanliga massor drifis hade simmat in i Atlantiska oceanen, och 1817 den sedan fyra århundraden Ubaka otillgängliga östra kusten af Grönnd låg öppen från 70 -ända til 80? n. b.. smickrade man sig, att det hitintills oupphinucl:ga ändtligen kunde uppnås. Så styrde då år 1818 Buchan och Franklin, fulla af glad förhoppning, bän mot nordpolen och sågo sig i tankarne redan anlända sil Behrings sund. Men också de stötte nordvest om Spetsbergen på samma skrankor, som änrat Hudsons och Mulgraves flygt. Mer ia on gång sökte de tilltvinga sig genomtåg nom drifisen; dock alltid ryckte nya masor emot dem, och den våldsamma tryckninn åf de simmande klipporna, hvilka lägrade :ig omkring deras skepp, hotade er än en :ng att förgöra dem. Ännu fruktansvärdare blef deras belägenhet, då en rasande storm dref dem emot isens ufvudmassa; så att endast det oerhörda vågtycket, att borra sig in i densamma, ännu kunde rädda dem. Intet språk, säger kapten Beechey, som vi hafva att tacka för en mästerlig beskrifang af denna märkvärdiga resa, vore i stånd att skildra den förfärliga kampen mellan isen och den stormande oceanen. Öfver allt, der det upprörda hafvet.slungar sina bergshöga vågor mot ett fest föremål — kuster eller klippor, erbjuder det ett underbart storartadt -kådespel; men om det ännu dertill kämpar mot ofantliga massor, hvilka likaledes befinna sig i den våldsammaste rörelse, så blir effckten utomordentligt förhöjd. För ett ögonblick störtar det öfver dessa isklippor och begrafver dem flera famnar djupt under vågorna; men snart dyka de åter upp; störtfloden skjuter i forsande bäckar från deras hjessor, och hvarje enskilt massa, vaggande och rullande i sin bädd hit och dit, gnides, stöter och kämpar mot sina grannar, tills den antingen sönderkrossas i tusen stycken eller lyftas på ryggen af närmaste isblock. Och sådana jättest:ider äro icke inskränkta till en enskilt purkt, de upprepas i ändlös mångfaldighet.så längt ögat når, och om blickarne från denna konvulsiviska scen vända sig åt isblinkens märkvärdiga fenomen, som i de dystra moloen afspeglar en onaturlig silfverglans, så kan äsaren föreställa sig hvilket intryck så upphöjda och så förfärande bilder måste göra på åskådarens själ. Om någonsin sjöfarandes mod och ståndaktigbet blifvit ställda på prof, så var det här, och med rättmätig stolthet, fortfar berättaren, skall jag städse erinra mig den fasta, !ugna ton, med hvilken befälhafvaren på vårt epp (löjtnant Franklin, den sedermera verldserömde och beklagade) afgaf sina befallninr, och den snabbhet och säkerhet, med hvilsen manskapet utförde dem. Så flyger nu skeppet undan för vinden, och det afgörande ögonblicket rycker allt närmare och närmare. Med återhållen andedrägt och rast beslutsamhet emotse alla den förfärliga sammanstötningen. Då brakar skrofvet, som om det ville brista i stycken, masterna bugna, fartyget studsar tillbaka. Väl har det slagit en djup skåra i isvallen, döck kasta de närmast följande vågorna det med bredsidan mot den stormande sjön. De lösa isblocken dåna mot sidorna, såsom vore de slungade af en jättehand, huru skall det kunna uthärda de förnyade stötarne? Väl hota masterna redan att brista under de svällande seglens tyngd, likväl måste dessas antal ännu förökas, för att skeppet måtte erhålla kraft att vända och borra sig djupare in i isen... En svår manöver midt i stormen och i en sådan belägenhet; men för sjömän, sådana som dessa, är allt möjligt. Och se! skeppet lyder sin befälhafvare, liksom en häst sin ryttare; långsamt vänder det sig i det önskade läget, med bogen mot isen, klyfver den 14 fot tjocka kristallen, som hittills trotsat det och nu förvandlar. sig till ett säkert bröstvärn mot de fruktansvärda stötarne af de upp och ned gungande blocken, och väntar lugnt i den sjelfskapade bugten, tills den rasande stormen kämpat ut. Men på ett vidare fullföljande af resans mål är icke mer att tänka, och endast med knapp nöd upprås Spetsbergen, der de skadade skeppen nödtorftigt repareras för hemresan. Hvilken sjöfarare hade väl efter så många misslyckade försök ännu kunnat hoppas att med skepp uppnå nordpolen — dock kanske var det möjligt på annat sätt? Derföre företog nu år 1826 Parry, den redan veridsberömde upptäckaren af Melville-ön, den fventyrligaste färd, som någonsin den menskliga anden upptänkt eller menniskomod vågat utföra. Blott till randen.af. polarisen skulle hågat att då hlattetälla co Och: jao Rn