tar ut mellan ctt par kulisser. Hvill: bluftelse i hela salongen! Men så publikens svaghet för denne sångare, ai icke hyssjade, icke hvisslade, icke gjorde revolt, utan i stället endast inropade sin älskling med den mest rörande fördragsamhet och sympati. Kom igen och sjung! Sjung som ni kan, men sjung! o, sjung! o, Roger, Rogerl Slutligen måste sångaren åter in på scenen, men — gråtande och med begge händerna för sitt ansigte, medan publiken applåderade det vildaste den kunde, herrarne ropade bravo, damerna hviftade med sina broderade näsdukar. Det förgick ännu en god stund, innan Roger blef sig åter sjelf mäktig, men det lyckades honom dock, uppmuntrad af så mycken välvilja, han började sin framtidsaria på nytt, han fick efter hand rösten allt mer och mer igen och han slutade förträffligt. Och skall denna teaterafton länge markeras i den franska operans annaler. Meyerbeer har satt en ny opera för Opera Comique, med titel: Le Pardon de Ploörmels. Den ges för första gången en af dessa aftnar. Om musiken har länge på förband varit sagåt allt det bästa, och det kan tagas för afgjordt att den, som verklig samtids-musik, skall blifva vida mera populär än F. Davids. Om scenuppsättningen berättas det rent otroliga. Man har inöfvat — getter, för att värdigt representera idyllen i detta stycke, man låter scenen i ett nu försvinna, sjunka undan, och visa den häpnande åskådaren en djup dal, der en lefvande ström (en verklig, våt och skummande!) störtar fram och bryter in öfver en damm eller sluss, andra underverk att förtiga. Allt detta är komponistens, icke librettistens, egna idger; Meyerbeer är en god musiker, men ännu större faiseur; hade han icke blifvit författare af Robert,, skulle han blifvit en alldeles ypperlig maskinist, Robert Houdin och glaspalats-entreprenör. Den abyssinske prinsen, som här är dagens lejon (äfven Cavour och den svarte doktorn Vrids måste för honom träda i skuggan), gaf för några qvällar sedan en lysande fest för en elite af hufvudstadens beau monde. Man roade sig charmant, man superade magnifikt (å la frangaise med en helt obetydlig nuance af abyssiniskt), man dansade — polka, man vandrade bland blommor; vid festens slut bebagade prinsen göra en rund kring salongerna och åt samtliga damer utdela — juveler och perlor, som ett litet minne af denna anspråkslösa tillställning. Quelle honneur, quelle honneur! Monsieur le sånateur! Jag nämde den gsvarte doktorn. Hans underkurer, hvilka hela vintern låtit så mycket tala om sig, sedan han tillfälligtvis råkat göra en verkligen god kur med den bekante instrumentmakaren Sax, börja ändtligen falla i det löjliga. Den höga fakulteten har verkligen gjort orätt i att taga så hett i och efter en högtidlig konferens på embetets vägnar förbjuda honom allt vidare tillträde till hospitalerna; detta förbud slår honom icke ihjäl, men löjet gör det, det franska löjet, och ni känner det! — —