eller det onda, somhan handlar, utan derpå att han bhandlar så som är enligt -med hans natur. Der stora krafter, väldiga passioner släppas lösa, der ökas. karakterens poetiska betydenhet, utan att derföre, såvida: sanning och följdriktighet råda i. teckningen, det med: vetande hos oss -utplånas, som kräfver, att den öfvermodige skall gå under, i kampen och att ur den sammanträngda bild af menskliga lifvet, som tragedien lemnar, skall framstå intrycket deraf, att äfven menniskans väldigaste passioner äro vanmäktiga mot den högre sedliga verldsordningen, När nu författaren till artikeln i P. T. anser fru Helvigs uppenbarelse och hennes smärta öfver sina barn utgöra; styckets förnämsta, nästan enda moment af tragisk art, så innebär detta ej blott ett missförstånd om det tragiskas natur iallmänhet, utan tillika en något underlig tillämpning af hvad han sjelf förut derom yttrat. Den :moderliga smärtan öfver barnens lidande och vanskötsel, hörer uteslatande till det rörandes område, som har sin hufvudsakliga plats i det borgerliga dramat och som, då det framträder i sorgespelet såsom en omvexling mellan de rent tragiska partierna, aldrig får gå på bredden, utan blott framstå antydningsvis och med en viss sparsamhet. Det har alltid ansetts och torde äfven med rätta kunna få gälla såsom det hufvudsakligaste man kan anmärka mot den Hertzska tragedien, att förf. just lemnat något för stort utrymme åt de sentimentalt rörande partierna, att det dubbla stoft, som utgör styckets grundval, icke tillfullo är samarbetadt, hvaraf följden blifvit att det helt naturliga, men med det tragiska intet sammanhang egande medlidandet med styfbarnens olycksöde gör intrång på intresset för den verkligen tragiska iden 1 stycket och ställer den tragiska hufvudfiguren i en något