tragiska beror just derpå att karakteren genom-sina fel, genom sin måtilöshet och ensidighet, som dock tillika på sätt och vis är dess förtjenst och styrka, kommer i öfvermodig kamp: mot den. moraliska. verldsordningen och i denna kamp går under samti sin undergång framkallar den tillfredsställande känslan af den sedliga barmoniens triumf samt sålunda höjer oss från den individuelt menskliga ståndpunkten till verldsbetraktelsens. Vill man från det tragiska fältet utmönstra alla dessa skuldbelastade gestalter och i deras nödvändiga undergång endast se afröttningar, då afrättar man med detsamma en stor del af den äldre -och nyare tragediens mästerverk, då fördömer man Shakespeares Macbeth och Richard III, då jagar man bort från den tragiska skådebanan åtskilliga af antikens berömdaste karakterer af dämotisk qvinlighet, en Medea, en Phädra 0. s: V. Det är visserligen sant, att den omständigheten, att en person lider, att han. blir rättvisligen straffad icke i sig sjelf innebär någonting poetiskt, någonting tragiskt i högre mening, Det fordras att den, som går under i konflikten, skall vara en karakter, en dramatisk karakter, som icke får förblandas med en sedlig, såsom författaren i Posttidningen i viss mån tyckes göra. Det är just bristen på sjelfbegränsning, öfvermodig ensidighet och egoism, som alstra den tragiska karakteren; hvad som ur den moraliska synpunkten kan vara högst ofullkomligt och fördömligt, kan ur den estetiska innebära oändlig storhet. Karakteren blir estetiskt giltig, blir. dramatisk, då handlingarne med energi och följdriktighet utveckla sig ur dess väsende. Richard II, den störste niding som kanske någonsin gått öfver den tragiska scenen, är tillika det största dramatiska karaktersmästerstycke, Detta beror icke på det goda