ändamålet med hela den förstörelse, som skulle göra ett tragiskt intryck, helt och hållet förfeladt; och att; såsom tillämpning af dessa satser, Sven Dyrings hus, icke företer någonting i högre och estetisk mening tragiskt, åtminstone icke en tragisk utveckling och ett tragiskt slut, och att särskilt Ragnhild är i yttersta grad ovärdig att kallas en tragisk personlighet och att framkalla någon annan känsla än ovilja och styggelse: För att icke skrämma våra läsare och läsarinnor, skynda vi att tillkännagifva, att vi icke ärna fördjupa oss uti vidlyftiga undersökningar i afseende på det tragiska; de skulle bli tröttande och ändock i hög grad otillfredsställande; det är inom det estetiska fältet nästan ingenting som gjort så mycket hufvudbry och ansetts så svårt att på ett tillfredsställande sätt förklara och som man derföre äfven förklarat på så många olika sätt, som det estetiska välbehag man erfar öfver det tragiska. Vi vilja blott med några få ord och med ögat fästadt på den dramatiska litteratur, som är allbekant, se till om författarens ofvan antydda sattser äro alldeles ofelbara och om han för öfrigt tillämpat dem riktigt på det fall, som här är 1 fråga. ; Af författarens något oklara yttranden vill det synas som skulle egentligen en art af tragedier ha föresväfvat honom, nemligen den sedliga kollisionens, der det tragiska beror på en kamp emellan -lika berättigade sedliga makter, der individen följer den ena af dessa och försyndar sig mot den andra och först genom hans undergång den harmoniska jemns vigten återställes, Han tyckes deremot alldeles ha förbisett de många sorgespel man har af ett helt annåt slag, nemligen den inre konfliktens, de egentliga karakters-tragedierna. Här är det psykolog:ska öfvervägande; det är karakteren som här skapar situationen; det