efter hvar de träffa, till dess bristande andedrägt afbryter exsekutionen; — eller ock, om delinqventen är en vuxen yngling i läroverkets högsta klass, inlåter man sig med honom i ordentligt slagsmål, blottställer sig för att få sin bästa käpp afbruten emot sin fiendes knä, begär handräckning af annan närvarande lärare, griper till ny käpp i den krossades ställe, och lyckas slutligen öfvervinna den anfallne och tilldela honom åtskilliga sår. Man vore färdig att gråta, när man läser sådant, och fråga: Är det sanning? Är det möj:igt? Det ena uppträdet är dock lagligen inför domstol bevisadt, och det andra kan knappt betviflas. Hvar tager vid sådana uppträden värdigheten vägen? Huru representeras samhällets moraliska makt af den lärde embetsmannen? Kan den bildade gentlemannen hafva någon roll i ett simpelt slagsmål? Och en art af slagsmål är hvarje våld, som begås mot person i annan ordning än lag föreskrifver. Men nu föreskrifva icke 86 54—55 i kongl. skolstadgan att skolaga skall utdelas på sådant sätt, som skett i Upsala och Linköping, utan tvärtom, att kroppsaga må utdelas endast när andra straff visat sig vara utan verkan, och efter af rektor gifven varning för påföljden i händelse af ny förseelse (d. v. s. efter nedflyttning i strykklass), och bestämmer, att bestraffningar efter rektors eslut skola af honom kungöras och verkstälas inför den församlade klassen eller inför hela läroverkets ungdom. När man uräktlåter de former, under hvilkas iakttagande skolaga kan 1 sista rummet lagligen användas, månne man kan hafva ringaste anspråk på att få sin handling bedömd annorlunda än som ett slagsmål, der angriparen är den brottsigaste.. Och om under sådana förhållanden vreden och raseriet äfven smittar den anfallne och angriparen får stryk — — — Vi vilja ej fullfölja tanken. Men dertill leder det, när man, i stället för att genom andliga medel söka inplanta religiositet och sedlighet, och således gifva barnet och ynglingen motiver inom eget bröst till ädla sträfvanden, sätter kött sig till arm och glömmer, att man icke eger någon straffrätt i annan ordning och till annat omfång än lagen medgifver, samt att de motiver, som härflyta från den kroppsliga smärtan, ej äro de rätta, och aldrig kunna försvaras annorlunda än såsom yttersta försök att skaffa det rätta och goda gehör hos ett rått, vanartadt och föga utveckladt barn. 3 Likväl hafva vi sett, att man inför Upsala rådhusrätt offentligen förklarat sig tro, att disciplinen i en skola ej kan upprätthållas, om lärarens godtyckliga straffrätt underkännes. Visserligen förkastade domstolen påståendet, men det uttalades af män, som borde stå på bildningens tinnar, och kan icke annat än ega en viss betydelse, isynnerhet derföre, att vanan och passionen tala på samma sätt. Satsen är dock grundfalsk. Deremot är det en sanning, att ju mera en lärare slår sina elever, ju mera får han anledning att slå, emedan stryk är ett gödningsämne för råheten; och att ju mera han, söker styra med hufvudet och hjertat, desg mindre anledning får han att straffa. Barnet och ynglingen ha visserligen respekt för den fysiska öfvermakten, likväl endast så länge den hotar dem; men den andliga öfverlägsenheten -meddelar sig från själ till själ, från bjerta till hjerta, och lemnar intryck, som stundom vara ett helt menniskolif. Må då skolaga nu aldrig utdelas? Jo, i nödfall, när andra medel varit overksamma; men aldrig utan kollegii beslut och i allas närvaro, och aldrig under strid mellan läraren och pilten. När skolaga blifvit ådömd, skall pilten emottaga den eller lemna läroverket. Att brottas med pojkar förnedrar läraren och kan aldrig vara hans pligt. Staten fordrar också vid ansöknimg till läraretjenst intet intyg om duglighet i detta afseende och ålägger dem deri intet prof. Enligt vår åsigt borde lägen i tydliga ord uttala dessa enkla bud och stadga straff för deras öfverträdande, ty erfarenheten visar oss, att den allmänna meningen, som ogillar näfrätten, ännu icke är stark nog att hindra passionens råa utbrott. Mången beklagar att dessa skolskandaler omtalas i tidningarne, fruktande att disciplinens band inom skolorna derigenom skola lossas. Man bör beklaga sjelfva saken, men icke berättelsen derom, äfven om den skulle försvaga den disciplin, som stöder sig på käppen; ty den är en dyning af barbariet, som måste bekämpas och skall förgås; men den disciplin, som beror af andens öfvermakt och hvilar på moralisk grund, den försvagas icke deraf, utan stärkes, liksom aktningen för en god, hederlig man icke faller derigenom att man jemför hans rykte med deras, som äro sämre än hans. Skulle deremot dessa berättelser hos allmänheten utbilda den opinionen, att våra läroverk i allmänhet äro anstalter till fostrande af råhet, våld och deraf härflytande slafsinne, så skulle vi djupt beklaga detta, emedan det vore ett mycket stort misstag, som kunde göra ondt. Skolorna höja sig nemligen med hvarje dag, och humanitetens fordringar göra sig inom dem alltmera gällande, huru mycket än skenet nu kan vara mot dem. Men intet stort verk uppfördes ännu utan att stora felsteg under arbetet begingos, och intet felsteg begieks ännu, utan att någon deraf hemtade lärdom. Så skall det äfven gå med skolan. Individernas blottade felsteg skall blifva den stege, på hvilken det hela skall stiga till allt större fullkomlighet. Må blott allmänheten följa skolans arbete med intresse och uppmärksamhet, och man skall finna att hon är värd dess omvårdnad; och de män; som ESSER ISEN STATT TNT RT ERE TRASKAR AO RT