Ville: P. T. författaren frigöra sig från sin oestetiska fördom och taga närmare kännedom om stycket, skulle han. säkert finna, att Ragnhilds parti företer de största poetiska skönheter, att hennes underliga karakter, som stöter oss från sig på samma gång den utöfvar en viss dragningskraft, både har -betydenhet oeh är kohseqvent utvecklad: Hvad som utgör Ragnhilds fel-och vållar hennes undergång innebär tillika hennes företräden: Den stolta sjelfkänslany ensididigt utvecklad; framträder som egoistiskt högmod. Fantasirik :och reflekterande; såsom hon är, ser hon likgiltigt): nästan: föraktfullt ned på sin omgifning; man anar lätt, att hennes fantasi och hennes ärelystnad draga hennes själ till främmande nejder och föremål, att hennes ptanke flyger dit der--den aldrig varit, men dit den ofta önskat komma. Att här endast se en hård och egoistisk natur, som njuter af hjertlös grymhet, innebär ettstort misstag. Ranghild deltager ickei misshandlingen af sina stjufsyskon; hon ser densamma: med Tikgiltighet eller rättare ser den icke, reflekterar icke deröfver. Det vill ieke mycken skarpsinnighet till att finna, att en del af hennes bjertlösa yttranden till Regissa icke äro menade ur djupet af hennes själ, utan innebära ett slags bitter ironisk opposition mot Regissas veka, sentimentala natur, som svärjer mot hennes egen och som tröttar henne. Endast i sådan mening kan man uppfatta de bittert parodierande visstroferna om göken, sladan och korpen; dessa framträda något skarpt genom det melodramatiska föredraget, men skulle de fattas, såsom innebärande djupt och fullt allvar, skulle de göra henne till ett vidunder, sådan som författaren visst aldrig änkt sig henne. Genom ankonisten af Stig Hvide få de vidtsväfvande drömmarne och fantasierna en hvilo