ofördelaktigare belysning än hon till följd af utvecklingen eljest skulle stå. Hos sjelfva den värda författaren i P. T., har också detta rent menskliga medlidande med Regissa och hennes små syskon och hans sympati med modrens bittra klagan gjort sig gällande med så mycken kraft, att den hos honom väcker en viss moralisk indignation mot Ragnhild, som åter föranleder en fullkomlig blindhet för det estetiskt sköna och verkligt tragiska, som denna styckets hufvudgestalt företer. Hos Ragnhild är det icke det rörande, utan det rent tragiska, det patetiska med lutning åt det dämoniska, som framträder på ett gripande sätt, När en qvinna sålunda framstår såsom hjeltinna uti en tragedi, då träderhon vanligen utom de begränsningar, som sed och sedlig ordning utstaka, och utvecklar en -kraft, ett förakt för alla konsiderationer, som höjer hennes kamp:och undergång från det blott rörandes till det sublimas och tragiskas sfer. Det innebär derföre ett besynnerligt missförstånd att, såsom författaren i P. T., tala derom, att ingenting godt förspörjes, men deremot kraft och djerfhet, och att hos denna djerfva nattvandrande furie finnes knappast ens jungfrulig modesti, hvilken hennes passion och högmod -sätta sig öfver. Det är en genomprosaisk uppfattning, att hos Ragnhild icke se någonting annat än dålighet och ondska, hvilka man måste önska så snart som möjligt få se oskadliggjorda, att förbise karakterens poetiska betydelse och att vara alldeles blind för den kamp, som hos henne försiggår och hvilken är mera gripande i samma mån som de krafter och lidelser äro våldsamma, som der sammandrabba. Ragnhild är en i högsta grad ovanlig karakter, författaren har i henne tecknat en fullkomlig originalbild; men detta torde ju få räknas honom till förtjenst i stället för till klander, om bilden har ett poetiskt intresse.