Några ord om det tragiska lästes nyligen i Posttidningen, med anledning af Henrik Hertz romantiska tragedi Sven Dyrings hus. Meningen tycktes vara att frånkänna nämde stycke hvarje tragiskt element och på samma gång allt högre dramatiskt värde... Nu kan det visserligen synas bra öfverfödigt att uppträda emot en dylik egendoralig uppfattning, då stycket i tjugo års tid varit erkändt såsom det yppersta af Hertz arbeten och såsom ett af de förnämsta mästerverk inom Danmarks dramatiska litteratur, då det bestått profvet inför en kritik och en teaterpublik, som äro betydligt mera esthetiskt kräsmagade än fallet är eller kan vara hos oss, och då nu dessutom fem representationer för fulla hus vittna, att styckets förtjenster gjort sig: gällande äfven hos Stockholmspubliken. Posttidningsförfattarens idiosynkrasi står utan tvifvel äfven orubblig, då det är omöjligt att borträsonera det subjektiva tycket och smaken; Vi vilja derföre endast anföra några ord TIegervationsvis och på det man icke — såsom fallet till någon del tyckes vara med en recensent i Dagbladet — måtte föreställa sig, att de anvmärkningar Vi gjort mot åtskilliga sceniska detaljer och mot ett och annat i uppsättningen eller utförandet innebär ett klander mot sjelfva dramat, af samma slag, som förfatiarens i Posttidningen. : Hufvudsumman af räsonnemertet i Posttidningens uppsatts. är den, att det tragiska intresset helt och hållet saknas, der icke det som går under, innebär något ädelt och stort, för hvilket vi kunna sympatisera; att när blott det onda förstöres, kan sådant endast kallas en afrättning, som man ser utan deltagande ör den person det gäller; att när ingen moalisk kamp föregår det godas nederlag, så är