SANN rar RANN ras tR enn anerenn cr amen AR ANN TRA Aeneas Det var den elfte spaningsdagen. Gädda och främlingsfiskaren hade, efter mogna öfverväganden med jaktlöjtnanten och framför allt med Hjelm, sjelf åtagit sig en beskickning till ingen mindre plats än sjelfva björnyrnglets egen. håla, De fruktansvärda Esbjörnssönerna torde ändå till slut vara de enda som kunde ega någon kännedom om detta utomordentliga försvinnande. Och så styrde våra två passagerare modigt sin kurs på Mörkön, i hvars närhet vi nu finna dem. Hör mej på ett ord du, Tollel sade Gädda med den bestämdt utmärkande tonen af en förman, som tilltalar en yngre underordnad. man. Nu gör och säger du inte tecken; som åu förnimmer är emot min viljelag — för du förstår väl att jag är rätte taleman. Och när du börjar säga något, så se först på mej. Rifver jag mej bakom venstra örat, så faller du af och säger inte lefvande ordet; men lägger jag pekefingert på näsan, då kan du tala ur skägget. Du är inte dum — nej gu; är du inte — men gammal är äldst... det är ordetly Men på det viset,, utlät sig främlingsfiskaren, skulle ju jag vara detsamma som mormoras lilla nödfalls-färgepyts bredvid den store färgekitteln! Sådant anbelanger mej inte rik-tigt godt och skulle stiga mej både i näsan och sinnet, om inte j vore så estemerad man som jär. Men fast j är gammal och en svåra listelig man dertill, så är Jag just heller inte något lindebarn. Och j är inte säker på att få tala med stor-Olagus sjelfver, men det är jag, fast jag bara. är främlingsfiskarn. Se så... Jag vet nock att du varit.hansiunderredskap ibland. Men jag vill säga dej ett ord för sann, Tolle, att utan högfärd — det Gud bevare oss ifrån — så är jag ändå Petter Gädda, hvarken mer eller mindre. Och stiger det dej emot i sinnet att vecka på dej