Aftonbladet – 8 april 1859, sida 2

lands, så hade Gudmar icke varit det mindre till sjös: bvarje skydd, som naturen sjelf der kunde lemna, hade hans spejande öga genomströfvat. Med Storke-Pelle och Sven Dillhufvud till handtlangare och snart sagdt hela trakten till frivillig bjelpkår borde något ha kunnat uträttas, men då åttonde dagen gick till ända utan någon förhoppning, nödgades man på bägge hållen tillstå att det tjenade till ingenting att vidare fortsätta. Och huru plågsamt det än var att tro det Holt verkligen lyckats komma undan till Norge — på väg till nya verlden — måste man slutligen fästa sig dervid. Men huru hade detta kunnat ske? Se der hvad som var omöjligt att förklara, om han icke egde en vän i viken — ett ordspråk, somutan tvifvel uppkommit från de handräckningar, hvilka dessa fordom så mäktige och fruktade vikboer gjorde, då de derom anlitades. Men hvilken kunde nu denne vän i viken vara? Derpå grubblade de alla, och ändå hittade ingen lösningen på gåtan. Lika litet stod det till att utforska hvad väg Holt tagit. Till Göteborg hade han aldrig vågat sig. Han kunde nog inse att med den snabbhet, hvarnied efterspaningarne skedde, skulle alla dess hamnar hafva bespejare. Tanken på Norge var visserligen den naturligaste, men ingenstädes fick man höra talas om attnågon båt gått från. dessa trakter till norska kusten. Den lilla gossen, som lemnat brefvet, hade erhållit det af-en gammal. vandringsman, som snart blef hittad, emedan det. var en-stackars utbjudare af-läsareböcker, knappnålar, bandbundtar o. 8. V. : Den fattige krämaren hade i sin tur, enligt hans påstående, fått det af enjiigumma; och