Han tog ett ljus och steg uppför trappan. Emilia gick sakta efter öfver salsgolfvet att lyssna vid: dörren. Min Gud, Thorborg, begriper du något af allt detta? Bö — Vänta, såsom han bad dig!) svarade Thorborg, full af anande ängslan. Nå, jag. väntar ju ... Men han blir så länge... så grufligt länge deruppe — tycker du ej det? Han kommer nu tillbaka ... hör...s Ja, jag hör... men det är icke hans egna steg — de äro så släpande... O, Thorborg, Thorborg, hvad kommer nu... Det var då icke nog .... det blir visst någonting förfärligare än allt annatl — Hjelm blef nu synlig på trappan med ljuset i handen. Hans steg voro svigtande, ooh någon lifsfärg märktes ej på hans ansigte. Åke, Åke, törs jag fråga? Om jag kunde bespara dig detta nya slag, skulle jag be dig icke, fråga — men tyvärr kan jag det icke. Hvad är det då? Jag är ruinerad! Holt har rymt och tagit med :sig icke blott husets hela kässa och de betydliga summor, som jag hade inne för kom-missionshandeln, utan äfven den engelska kas-san, med hvilken alla hummerfiskrarne skulle: liqvideras. : (Forts, följer.) o—————— 70