Hvem skall blifva biskop efter Agardb? Ofvanstående fråga hör man öfverallt li Wermland framställas, och af ganska natutliga skäl, då så stor vigt ligger deruppå alt denna plats — särdeles under nuvarande föthållanden, då så mycken splittring i fänkdsätten är rådande, så väl med afseende å de rent kyrkliga angelägenheterna som hvad de erforderliga reformerna inom skolan och gymnasium angår — blir besatt af en dertill fullt kompetent, på det ej embetet måtte nedsjunka till en vanlig sinekur åt fromleriet, åt den underdåniga medgörligheten eller den prelatensiska maktlystnaden. Vi vilja härmed icke hafva uttalat något erkännande, som skulle ifrågavarande förtroendepost just vara särdeles af nöden, emedan vi fortfarande hysa den fasta öfvertygelsen: att hela denna kostsamma och föga uträttande charge förr eller senare måste . försvinna, såsom varande en onödig statslyx. Som sagdt, frågan hvem som skall blifva Agardhs efterträdare ger sig allestädes luft, och lösningen af detta problem emotses med spändt intresse, icke minst derför, att man fruktar att de nya och fruktbärande åsigter, rörande läroverket, som .af. Agardhs snille väcktes till lif, möjligtvis skulle undanträngas, hvaraf ett återgående till den gamla slentrianen: blefve den sorgliga följden. Förmodligen för att något förmildra denna fruktan, är den önskan allmän: att valet måtte erhålla den mest breda bas för sina operationer, d. v. 8. komma att utsträckas utom provinsen. Inom Wermland föregå nu som bäst ganska hotande religiösa rörelser. Liäseriet kan sägas hafva der inom flera orter fått fast fot och griper omkring sig med sarhma djerfhet och hastighet som en febersjukdom. Hvad är att göra, hviska presterna sinsemellan under synbar förlägenhet, men utan någon. rätt brinnande håg att, . sitt kall värdigt, sätta en gräns för den andeliga farsoten. I stället att stiga fram, midt i det motsatta lägret, och der med tankens ljus och ordets makt stilla oron i vacklande sinnen, föredrager man. att sitta med korslagda händer. och låta tiden och dess händelser bafva sin gång. Detta är visserligen det beqvämaste, liksom att skylla på sin oförmåga att något kunna uträtta. Men ingen är svag, då han ärligt vill kämpa för en god sak, ty han ställer sig då i Guds tienares led. Det gäller menniskan, hvad Ehrensvärd en gång yttrade om myran och dess ringhet, att Å liten och svag hon än synes,