Aftonbladet – 6 april 1859, sida 2

får se sanningen i ansigtet, ty denna vånde mellan fruktan och hopp kunde nog bryta starkare krafter än mina. Det är sant, min älskade vän, och förlå om jag talat dig i misshag! Det skedde en dast för att härda stålet i dina nerver och at påminna dig det ingen olycka, hur tung der än synes oss, är för tung för våra krafter at bära.n Ja ja, för de heliga kanske, svarade Emi: lia, men simpla dödliga menniskor torde nog känna att många olyckor öfverstiga deras för måga att lida. Jag,, återtog Thorborg mildt, men med en lindrig förebråelse i rösten, jag har ännu icke blifvit hårdt pröfvad och plågas derföre af det helgonnamn, som tyckes innebära ett spe och som du derföre, min goda Emilia, gerna kan bespara mig! Men ifall Gud finner mig värdig någon pröfning, hoppas jag bära den, icke såsom ett helgon — det ingen blir på jorden — utan såsom en ödmjuk kristen. hvilket utgör min ära att vara ansedd för under så väl glädjens som korsets dag. Förlåt, förlåt mig, lilla Thorbörg! Du ser hur ångsten verkar på mina nerver... jag blir retlig och elak mot dig, som dock så troget hållit ut hos mig ...... Men hör, hör, är det hofslagen af en häst — eller är det hvirfvelvinden som brusar fram... Ack, Jesus, han åkte bort, hvarföre rider han då hem... Eller kan det vara något olycksbud? Jag trodde mig stark, och jag kan icke stå på fötterna. Sansa dig, Emilia! Blir du vanmäktig — 0, så illa, så illa! Nej, nej, jag får krafter! Men en sådan ridt — hör huru det slår mot hällarna... Skynda dig förut till dörren ! Men innan Thorborg hann dit, var den resande redan vid tröskeln — och till och med Thörborg blef blek som näckrosens blad, då