Aftonbladet – 4 april 1859, sida 3

Joch skyndar ut att inreda och provianter: Jen ny cell nästintill. När hennes unge om t) några dagar är utkläckt, anfaller han trygg i det byte, hvarpå han ligger, äfven den icke ) belt och hållet försvarslösa fjärillarfven; ty hans första bett träffar känsellösa delar; och innan han når andra, hvilkas beröring skulle kunna framkalla någon rörelse, har han re: dan. förhärjat mycket af fjärillarfvens inre organer. Men under hela den tid, som den alltjemt starkt växande stekeilarfven behöfver för att förtära sitt förråd, håller sig detta lika : I färskt; den sista återstoden deraf är lika god e till föda som det först tillgripna; ja, man I har tagit de härtill beredda insekterna ur cel.j len och funnit dem bibehålla samma tillstånd tl i månader, blott de skyddas mot alltför stark tl torkning. Denna sällsamma företeelse trodde j Lon-Dufour kunna förklaras så, att de stungna ;Å insekternas lik bevarades genom någon bal, samerande kraft hos giftet, som stekelns gadd hade insprutat; men att de icke äro några -I lik, utan alltjemt lefvande, det ser man re-Idan på fjärillarfven. Och äfven skalinsektert)nas förlamning är icke fullständigare än att Ten darrning i trefvare och vrister kan fram; kallas genom de starkt retande ångorna af benzin, och, ännu efter tio dagars förlopp, igenom en galvanisk ström. Förlamningen I gäller likväl blott känseln och rörelseförmåÅgan; näringskärlens verksamhet fortfar, och dnär ett ur cellen åter uttaget offer slutligen dör, sker det blott genom dess oförmåga att skaffa sig föda. Genom Fabres granskning af de olika ställen, der rofstekeln stinger, och genom en vunnen närmare kännedom om fnervsystemets bygnad hos de stungna djuren, har numera blifvit utredt, att stekelhonans jgadd instickes just der den träffar utgångspunkterna för de rörelser, som nödvändigt måste -förekommas på det att offret icke måtte genom dessa rörelser skada hennes egen ur ägget utkrypande larf, och att gadden just der ingjuter det gift som åstadkommer förlamnivgen; men att den deremot skonar de för näringsorganernas verksamhet nödiga nerverna. Stekelhonan riktar sålunda sina stygn med den fullkomligaste ändamålsenlighet. s En annan upplysning, som Fabre vunnit genom fleråriga undersökningar, angår insektslägtet Meloes högst underbara förvandlingar. Meloe tillhör skalbaggarnes slägte, och om detta gäller annars i allmänhet att ungarne utkrypa ur ägget såsom larfver, att de från larfver förvandlas till puppor, och från puppor till fullvuxna insekter. Men Fabre har nu utrönt att Meloe undergår dubbelt så många förvandlingar, eller icke mindre än sex, innan den från ägget blir fullbildad insekt. Denna märkvärdiga utveckling var äfven ett ämne för hr Lovens föredrag, och visst icke det minst intressanta. — I någon mot solen belägen jordvall — berättade han — hafva bin af slägtet Anthophora valt sitt hemvist, och gräft sina långa och krokiga gångar. I grannskapet gör Meloe hålor under torfvan, och lägger der sina ägg, ända till 5 eller 8000; man kan redan af detta utomordentliga antal förmoda, att de blifvande larfvernas lif skall hafva sina vanskligheter. Om någon tid äro de utkläckta, men ligga i dvala under vintern. Nästa vår väckas de af värman, och sprida sig i oräkneliga skaror, lifliga smådjur om Va decimallineas längd, med trefvare, ögon, tre par ben och skarpa käkar. De löpa omkring, bege sig upp i blommor sådana som maskrosor, och gömma sig der bland småblommorna, med Hvilka de ha samma gula färg. Men det sker icke för att der söka föda, utan de sitta der orörliga och vaksamma, till dess en bihona slår ned på blomman att der samla honung. I detta ögonblick springa några af dem på biet och lyckas att hålla sig fasti dess långhåriga pels. Der sitta de åter stilla, och låta sig medföras af bihonan, som under tiden bygger en cell, förser den med honung, och slutligen lägger in ett ägg dit. Men i samma ögonblick detta är fullgjordt, springer en af Mcloclärfverna ifrån bihonan på ägget, och bihonan murar sorgfälligt igen cellen, utan att veta att hon sjelf fört dit in sitt slägtes dödsfiende, Stundom händer att Meloelarfven kommer till samma mål på en omväg. Det ges nemligen bin, som icke bygga egna celler, och icke sjelfva samla honung, utan lägga sina ägg i andras välförsedda bon, Så gör Melecta. När det honungssamlandt biet lagt sitt ägg och beger sig bort för att hemta ämnen till cellens igenmurning, är Melectan till hands, kastar ut det rättmätiga ägget och smyger in sill eget i dess ställe. Men en Meloelarf har följt äfven med Melectan, tar i sin ordning röfvarinnans ägg i besittning, och blir dess bane. I den väl tillslutna cellen finnes nu honungen, det på dess yta flytande ägget och på detta Meloelarfven, Nu först tager denne någon föda, biter hål på ägget, förtär dess innehåll, och sitter derefter qvar i skalet som i en båt. Snart har han vuxit till dubbel storlek. Då öppnar sig hans hud:på ryggen, och derur framkpmmer en alldeles hvit kropp, som är larfven i dess andra skifte. Den faller ur den tunna huden ned på honungen, och flyter på dess yta, en klumpig, aflång mask, blind, med endast antydningar till ben och trefvare. 1 detta tillstånd förtär han det byte, han i sitt föregående skick har med instinktens list eröfrat, och gör på omkring trettio dagar slut. på hela förrådet; han har då blifvit omkring sex gånger så stor som i början. Han hvilar derefter några dagar, och ingår sedan i ett annat. skifte. Han. drager sig tillsammans; hans hud brister, utan att lossna från sitt innehåll, och blir ext. tunnt och genomskinligt hölje omkring en ny form, den tredje i ordningen, ännu mera ofullkomlig än. den förra, nästan utan tecken till yttre organer, och mest liknande puppan till en fluga. Men vore den en puppa, så skulle den förvandlas till en fulibildad insekt, och så är här icke händelsen, Ty sedan den i detta tillstånd leoat än en oång i dvala undar om vn