Aftonbladet – 1 april 1859, sida 3

det var tydligt att en sådan önskan--hysts af den, som anförtrott henne åt vågorna. Bokstäfverna uppgåfvos i den berättelse, som jag insände till Göteborgs tidning. Då för öfrigt inga upplysningar.stodo att vinna, blef liket, efter tillåtelse af pastorn i församlingen, begrafvet utan medikolegal besigtning. Domaren ;. Och. herr Hjelm såg hvarken på stranden eller sedermera någon af de ifrågavarande sakerna ? Hjelm: Vid Gud, nej! Domaren (ill -kapten-Geistern): Huru hade herr kaptenen lagt dessa saker? Kapten Geistern kunde med möda hålla sig uppe, och han skulle kanske aldrig kunnat det, om -han ej fattat ett mäktigt begär att.se det mörker redt, som så tätt omhöljde både Hjelm och den tilldragelse, vid hvilken han fästat ett så starkt och naturligt intresse. Dertill kom. den ädla och fasta öfvertygelsen att endast hans egen närvaro förmådde mildra de omständigheter, som stodo i hans förmåga att mildra. Med låg, men tydlig röst afgaf han förklaringen öfver sin hustrus sjukdom och död, och den nödvändighet, som föranledt honom att lemna henne så. ;Han beskref hvad som fanns i lådan. .och upprepade brefvets innebåll. Vid de sista orden föll hans blick på Holt. Men denne hade nu fräckt upprätat sitt hufvud. Fan hade börjat blifva varm i domstolsluften och längtade blott efter vittnesmålet. Domarens ögon hvilade åter på Hjelm, som stod der lika orubbligt trygg som vid början af kaptenens tal, hvilket väckte stort intryck bland menigheten. Domaren. (åter tll kaptenen): Hurudana voro de knutar, som sammanhöllo packan ? Kapten Geistern: De voro på sjömansvis slagna med stor omsorg. (Forts.)