Aftonbladet – 1 april 1859, sida 1

tvenne år hann stadskonsistorium — den myndighet hvilken saken närmast rörde — få sitt utlåtande färdigt. När derpå omsider, år 1853, detta utlåtande hade inkommit till Kongl. Maj:t, blef saken remitterad till öfverståthållaren, på det att han, i samråd med en deputerad från hvar och en af Stockholms territoriella församlingar, deröfver måtte afgifva sitt utlåtande. Sockenstämmor blefvo ock genast hållna för val af dessa deputerade. Men härpå råkade hela saken i glömska. Öfver två år förgingo, innan deputerade blefvo sammankallade. Ändtligen på hösten 1855 företogs ärendets behandling. Nu fattades det ofelbart ganska goda och i anseende till tidens förhållanden lämpligaste förslaget, att presterskapet borde förses med bestämda löner och de stora församlingarne fördelas i mindre själavårdsdistrikter, så att hvarje ordinarie församlingslärare, han måtte vara kyrkoherde eller komminister, i sjelfva verket vore ett slags pastor och hade ett distrikt, för hvars vård han vore ansvarig, och antalet af församlingslärarne inom hvarje försams ling anordnas så, att distrikternas storlek icke öfverstege deras förmåga att kunna behörigen tillse och sköta dem. Men ännu dröjde def öfver ett halft år, innan öfverståthållaren gar sig tid att låta uppsätta detta utlåtande, så att först i början af Juni 1856, alltså efter fulla tre års förlopp, hans utlåtande inkom till Kongl. Maj:t. H. Maj:t befallde då genast, att under underståthållarens ordförandeskap en komitå skulle tillsättas för utarbetandet af ett förslag till en sådan reglering, som af öfverståthållaren och församlingarnes deputerade blifvit tillstyrkt, och för att påskynda arbetet, befallde ytterligare Kongl. Maj:t, att komiterade vid årets slut skulle ingå till Kongl. Maj:t med berättelse, huru långt de hunnit med sitt arbete, i fall de innandess ej hunnit afsluta det. Men sedan komiten ändtligen blifvit bildad, egde under loppet af detta år endast ett sammanträde rum, för att från mantalskommissarierna infordra nödvändiga upplysningar. Derpå fick hela saken hvila under loppet af år 1857. Ändtligen förliden sommar företogs ärendet till behandling, och om vi icke äro orätt underrättade, afslutade äfven komiterade under loppet af Augusti sitt förslag. Men ännu 7 månader derefter har underståthållaren icke hunnit uppsätta sitt förslag, så att det ingått till Kongl. Maj:t. Så långt har denna reformfråga hunnit under loppet af nio år. Får frågan fortgå på samma sätt, så lär väl en och annan generation dö bort, innan hon hinner pröfvas, antagas och sättas i verket, såframt ej hela förslaget under tiden strandar mot någon klippa och blir om intet. Men är då detta i sig sjelft en likgiltig och föga maktpåliggande sak? Eller är den närvarande kyrkliga inrättningen redan i sig sjelf så god, att ingen ändring i densamma behöfver göras. Attantaga det förra vore ju en anklagelse mot hela den kyrkliga inrättningen öfverhufvud i vårt land; ty det vore detsamma som att säga: Huru det är stäldt med kyrkan, så uträttar hon ändå föga till folkets religiösa och sedliga odling och förbättring; en mening, hvilken hufvudstadens högsta andliga och borgerliga myndigheter knappast torde vilja underhålla. Beträffande den andra frågan åter, eller huruvida den närvarande kyrkliga inrättningen redan är så god, att ingen ändring i densamma behöfver göras, så skulle ett bejakande af denna fråga vara 1 den mest afgjorda strid mot rikets ständers skrifvelse. Presteståndet, hvilket visst aldrig gjortsig kändt för något otidigt reformnit, skulle säkert icke hafva motionerat och tillstyrkt den anförda skrifvelsen, om ingen ändring uti det närvarande tillståndet vore af nöden. Dessutom, för att ej härvid åberopa brottmålsoch sedetabellernas vittnesbörd, är det en allmänt känd sak, att en person kan framlefva hela sin tid i en församling, utan att presterskapet ens vet om honom, förrän han amäles till begrafning: Med hela den stora massan af församlingen, som icke har vilja eller råd att bjuda presten till gäst uti sitt hus, eller med hvilken han icke genom kommunala angelägenheter sättes i beröring, står presterskapet öfverhufvud:knappt i annan beröring än den på expeditionsrummet, der pastor, öfverhopad at den stora mängden af besökande med sina olika ärenden, lik den civile embetsmannen, är nödsakad att söka affärda hvar och en så fort som möjligt. Med rätta kan. man fördenskull påstå, att uti Stockholm ingen egentlig religionsvård eger rum; ty sällspordt torde det åtminstone vara, att presterskapet tager notis om någon sak, som icke anmäles till dess beifrande. Der ingen enskild umgängesberöring eger-rum, förblifva presterskapet och församlingen alldeles främmande för Fvarandra. Men en ny fråga är, huruvida den föreslagna regleringen kan lända till afhjelpande af de öfverklagade bristerna. Man kunde härtill svara, att, då emot den föreslagna regleringen, oss veterligen, intet inkast blifvit gjordt, fördelarne af densamma äfven borde anses erkända. Det ligger uppenbart i dagen, huru nödvändigt det är, att presterskapet förses med bestända och för en nödtorftig utkomst tillräckliga löner, såframt de skola sjelfständigt och med ledigt sinne kunna egna hela sin tid åt sitt kall. Och hvad distriktsfördelningen beträffar, så är det ganska klart -att, hvilka regleringar än må vidtagas, presterskapet föga förmår, med mindre det understödjes af församlingsmedlemmarner egen medverkan. Med utnöttaygtorra dogmer eller allmänna deklamationer från predikstolen, de senare må vara aldrig så rörande, skall helt säkert föga uträttas. Häraf skapas ingen verklig öfvertygelse. Men möter presten sina församlingsboer i den enskilta beröringen, icke såsom en storinqvisitor eller en polisman eller en strängt straftande myndighet, utan såsom en vän, åt hvilken de kunna förtro sin nöd, för hvilken de kunna uttala sirfa tankar, eå skall han otvifvelaktiot. om han är vuxen