man insåg väl att han icke skulle vara frånvarande vid tinget, dit både han och bodbetjenterna blifvit inkallade såsom vittnen. Från Gudmar erhöll Hjelm sicke den minsta underrättelse. Alla bud till. kapellgården återkommo med samma svar: Löjtnanten håde på sista dagarne icke hörts af. Der Hjelm nuvgick af och an iden enskilta kammare, som han förut -beställt på den upptagna gästgifvaregården, väntande ömsom på sin sakförare, ömsom på Gudmar; röjdes icke i hans yttre — ehuru han var. alldeles ensam — den brännande oro, som hans vådliga belägenhet väl kunnat rättfärdiga. Men att denna oro fanas i-hans inre kunde slutas deraf, att han stundom ryckte till. och såg på klockan med en blick, somshastigt slöt sig för att liksom: hålla tillbaka vissheten att tiden nalkades allt närmare och närmare utan att han fått språka med en vän. Det var naturligt att Hjelm icke fästat något vidare afseende vid de ord, som löjtnanten uttalat i det sönderrifna brefvet till gubbarne på Ufklippan. Hvad kunde. väl dessa ord, sagda till Majken, hafva för gemenskap med denna dags förhållande? Icke dessmindre, för, att ej försumma något, sände han tre särskilta fiskare åstad för att träffa gubbarne, dem han sjelf tillskrifvit ett bref af ungefär samma -innehåll som Gudmars; men dessa budbärare hade återkommit med den försäkran att det vore en alltför stor risk att i-sådant herrans väder försöka komma till Ufklippan. Den närvarande morgonen var visst lugn, men hvad tjenade det nu till? Nu var det för sent; och hans enda, ehuru svaga hopp stod till jaktlöjtnanten — men minuterna frams skredo, och ingen Gudmar hördes af. Hjelm hade också hoppats att träffa. Moss — dock icke heller denne -hade framkommit. u såg han deremot genom fönstret en