Aftonbladet – 31 mars 1859, sida 1

dusör. Du får således ut med en extra tia, som jag hoppas du icke finner illa använd. Lars Olsson betalar med glad förtröstan, och den myndige mannen går vidare att upprepa samma scen med en annan. 7 Visst förvånas sedermera Lars Olsson och de öfriga, då det inför rätten förefaller dem som om deras sakförare erhölle flera snäsor än som kunde vara förenligt med det förtroliga förhållande, som han förut påpekat. Men advokaten förklarar: dem sedan att häradshöfdingens sätt offentligen är helt annorlunda än då man har honom mellan fyra ögon — något som de väl måtte tro för att-hålla sig uppe i förhoppningarne: Tappas sedan rättegången, blir det aldrig advokatens; utan hufvudmannens eget fel, som icke skaffat den eller den handlingen. -Dessutom tillägger beskyddaren: Du känner mig — vi-hafva. hofrätten att tillgå. -Åb, jag ger mig icke så lätt. Jag tänker skrifva så, att hofrättsherrarne baxna vid det och dra öronen åt sig, innan de nicka ja till häradsrättens: utslag! I sista hand gå vi till: kungs dit. kommer det. ändå aldrig. Men det säger jag på förhand, att fan så mycket drygare är det att. betala. uteliggare deruppey som päåssa på. målet, och detär klart som dagen att:-.en icke. kan besvära sådana karlar för en spottstyfver: det kostar att lefva i Stockholmly: s : Utliggaren i Stockholm torde nog sedan få veta att landtadvokaten fört målet för någon så-fartig stackare, att han för sin del icke itager något arfvode. Tvärtom vill.-hanaf egna medel liqvidera kommissionärens räkning. Denna rättar sig: då-efter de ömmande omständigheterna — såvida ikommissionären har hjerta. Medan detta pågår å gården, sitter den för