Aftonbladet – 31 mars 1859, sida 1

aldrig lefvande lifvet, när han Vaknar. -Andra gången blir det jag som åbäkar mej och ger mej öfver för allt det löseprat som menniskor sätter isamman. Och när en så kommer till nästa gång, går det så trent om trent... Och nu önskar jag dej lycka, mi lilla Johanna! Jag får åstad och helsa på syskonbarnet mitt, som jag ser derbortan.......... PES Men tingsgården innehåller nog andra grupper. Här och livar i något hörn finner man åtskilliga bondadvokater språkande med: sina klienter och antagande denna djupsinniga min. hvilken bäst är beräknad att ingifva en vördnadsfull beundran för de vishetsord, som de låta utgå från sina läppar. Härunder uppklarnar också småningom den åhörandes ansigte från dyster oro till hoppfull förbidan — det är, sedan bonden träffat sin advokat, liksom hade solen gått upp för andra gången. Dessa herrar advokater, hvilka hafva stämningslistor eller handlingar af annan beskaffenhet att förevisa domaren och under denna förevändning ofta nog genom sitt: vidlyftiga prat sätta hans tålamod på prof, få ej sällan hålla till godo med en bestämd vink att gå sin. väg. Men huru förträffligt sköta de ej då sin egen sak! De lemna honom småleende och bugande, liksom särdeles belåtna; och då nu klienterna se den förtroliga fot, bvarpå deras advokat står till nådi lagman, är naturligtvis deras såk i så goda händer :som de någonsin kunna önska. Sedan, när herr advokaten får syn på sin hufvudman, heter det i stormyndig ton: Lars Olsson, det var bra att jag träffade dig. Jag talade med häradshöfdingen om din sak, och jag utvecklade så solklart mina skäl, att han icke fick ordet för sig. Jag bar således bästa hopp... Men du: vet af gammalt att jag aldrig talar vid domarn utan särskilt