Aftonbladet – 30 mars 1859, sida 3

som dessa: I ären dyrt köpte: varer icke menniskors trälar; pröfven allt och betåler det godt ärs; I skolen förstå sanningen och sanningen skall göra eder frian mm. f!., kan icke så lätt hvarken fanatiseras eller bringas derhän, att ställa sig under presterskapets blinda lydnad. För upprätthållandet af de doktriner, med hvilka vår hierarki nu vill lyckliggöra svenska folket, måste fördenskull religionstvånz finnas och statens makt anlitas. För bekämpande och bestraffande af lögnens anfall, säger hr L., anse vi så väl kyrkan berättigad att, sedan undervisning och förmaning befunnits intet förmå, vädja till den borgerliga lagens arm, som staten, till följd af sitt sedliga ändamål, förpligtad att emot sanningens fiender göra sin tvångsmakt gällanle. Och en sanningens fiende är, hvem vet icke det, hvar och en som dristar ifrågasätta, ens i det mest hofsamma språk, den kyrkliga ofelbarhetens I alla andra protestantiska länder, och konstitutionelt till och med i de flesta katolska, har längesedan hos regeringarne den maximen gjort sig gällande, att öfverlåta åt folken sjelfva att utkämpa fritt med pennan och med ordet sina kyrkliga strider, frånträda ett kyrkosamfund och ingå uti ett annat efter behag, och till och med uti Preussen, der denna maxim, fastän inskrifven i grundlagarne, emellertid genom förklädda eller verkliga jesuiters inflytande länge varit på fierfaldiga sätt förnärmad,har den nu omsider gjort sig fullt gällande. Sverge är det enda protestantiska land, der en prest kan föra ett sådant språk som hr Lindgren och våga yrka på statens tvångsmakt mot kyrkans s.k. fiender. Af denna maxims efterlefnad hafva staterna befunnit sig väl; ty folken hafva fostrats till redlighet, till sjelfständighet i tro. tanke och handling, så väl som till laglydnad, till aktgifvenhet på samvetets både bud och rättigheter. England har under hägnet af denna maxim växt upp till sin stora politiska betydenhet. Af denna maxims efterlefnad har äfven kyrkan befunnit sig väl; ty prestetskapet har nödgats sköta sitt kall och kämpa, icke genom maktspråk och anklagelser, utan genom öfvertygande skäl för hennes sak; folket har under fri diskussion blifvit föranledt att göra sig någon reda för religionssanningarnes höga vigt och betydelse; man tjusas der icke längre af ett löst svammel. hvaruti knappt någon tanke finnes, som man kan fasthålla och den man efter predikans slut kan taga med sig till fortsatt begrundning. Men hvad som ännu mer är, den kyrkliga institutionen hindras härigenom från att urarta till en farlig makt, så att hon, långt ifrån att befrämja de höga ändamål, dem hon med stora ord proklamerar sig vilja befrämja, tvärtemot endast motarbetar dem. Vi vilja icke trötta våra läsare med att upptaga de sofistiska skäl, med hvilka hr L. söker bortresonnera denna enkla sanning. Han uppbjuder alla skräckbilder, hvilka en lättskrämd inbillning någonsin manat fram, mot religionsfriheten. Han uppbjuder all sin inbillningskraft att skildra de förskräckliga vådor, som skulle uppkomma, derest en religionsfrihet efter amerikanskt mönster hos oss skulle införas; en sak, hvarom han ganska väl vet hos oss hvarken varit, ej heller kan blifva fråga. Hans synes till och med icke försmå att taga den rena dikten till hjelp, för att rätt rysligt måla tillståndet i Nordamerikas Förenta Stater. Han påstår, att uti åtskilliga nordamerikanska städer föreningar finnas, hvilkas första trosartikel är denna: Det finnes ingen Gud; ett påstående, det vi, tilldess det med bindande skäl bestyrkes, måste anse gripet ur luften. Emellertid kan han dock icke slå ifrån sig den farhågan, att redan den närmaste framtiden kan så gestalta sig, att den fallna religionsfrihetsfrågan måste ånyo upptagas, och rättighet att bilda nya församingar måste åt inhemska affällingar medgiflvas. Men i detta fall föreslår han, att såsom en borgerlig påföljdn stadgas borde förlust af före affallet möjligen innehafvande vare sig publik eller kommunal tjenst eller befatining, äfvensom af alla sådana medborgerliga rättigheter, som hafva sin grund i medborgares förtroenden. Vi undra i sanning icke på, att det kan vattnas hierarkien i munnen att få ett sådant lagstadgande antaget. Det vore i sanning en icke liten vinst att i stället för det numera overkställbara landsförvisningsstraffet få en lag, som brännmärkte med förlust af medborgerligt förtroende hvar och en, som dristade utträda utur statskyrkan. Hela den stora mängd afl nätionen, som tvekade att för samvetets skull uppoffra rättighet ej endast till hvarje publik befattning, utan äfven till hvarje kall och uppdrag, som beror af medborgares förtroende, vore härigenom ohjelpligt fjettradi hennes nät; Kyrkan vore då, i långt verkligare mening än den ryske godsherren; herre öfver själarne. De öfriga delarne af hans Kyrkliga Uppsatser, i hvilka han dels nämare utvecklar sina nylutherska doktriner om sakramenterna, dels ingår uti försvar för de många verldsliga och politiska funktioner, som hos oss äro förenade med det presterliga kallet, dels förordar en utvidgning i konsistoriernas makt vid tillsättandet af pastorer — en icke ovigtig sak för prelaturen! — dels äfven, tilläfventyrs icke ogrundadt, vänder sig mot den kyrkliga verksamhet, som utöfvas af den fosterländska föreningens emissarier, m. m, förbigå vi; för att ej allt för mycket förlänga vår artikel. Men ett kunna vi icke lemna alldeles ovidrördt. Han redogör, sjelf ledamot af bibelkommissionen, för de orsaker, som gjort, att denna redan år 1772, således för nära 100-år tillbaka, tillsatta kommission ännu icke hunnit fullborda sitt arbete, samt framkastar derpå den frågan, huruvida någon snar fullbordan af detsamma nu är att emotse. Härpå gifyer han till svar: Hvarken kunna vi sjelfva göra oss; eller anse oss tillständigt att förespegla församlingen en sådan illusion, . besynnerligen i fråga omr gamla testamentets poetiska och profetiska böcker; ty en öfversättning af dessa, som skall stå i jemnbredd med vår tids filologiskt-exeovetiska ståndpunkt.