Aftonbladet – 30 mars 1859, sida 1

Men hur var det du sade, Emilia — låg icke lotsfar till sängs, ehuru ej farligt sjuk? Det känner jag till! svarade jaktlöjtnanten. Men om det funnes någon själ som för hvad pris som helst ville ge sig öfver, vore det alldeles nödvändigt: Jag skall skrifva ett par rader. Och får jag reda på det här fördömda beslaget, så, om jag ock blir krossad mot Ufklippan, vill jag försöka komma dit. Jag begriper ännu alltjemt ingenting af allt hvad du säger! inföll Hjelm. Men kanske skulle det icke vara omöjligt att få någon fiskare att ge sig af, då jag först fått veta om jag bör det. Kan du uppge det ärende, som han skulle medföra ? Läs hvad jag skrifver ..... Löjtnanten skyndade till bordet och började ett bref: Till de båda redliga mänven på Utklippan. Ifall den hemlighet, som ni en gång häntydde på för mig och Majken och som ni lofvade att vi i nödens stund skulle få påminna om, på något sätt skulle stå i samband med den olycka, som träffat herr Hjelm... Så, för fan, afbröt han, det känna deju icke alls till! Ingen har sedan dess varit derute, och det skulle bli omöjligt att till dem sammanfatta allt i korthet. Det blir således intet bref... Han stoppade fragmentet på sig... .Farväl, mina vänner, Gud välsigne er! Jag måste skynda att göra mig fri, för att sedan egna mig åt er tjenst allt hvad i min förmåga står. Hedersvän, svarade Hjelm, man måste verkligen medgifva att stora pröfningar äfven kunna skänka stunder af stor tillfredsställelse. Huru har jag ej funont er allat Om Gud en dag hemsöker dig, broder, så kan du räkna på mig.