Aftonbladet – 29 mars 1859, sida 1

NR: hertnnteerNeeennON sista menskliga känsla liknadeett-slocknande ljus, hvilket i hvarje stund hotar med ett totalt mörker, men till vår förvåning återflammar upp, tills det på nytt aftynar och fullkomligt försvinner i svart natt. Emilias röst hade haft så smältande toner, hennes öga var så mildt, blicken så strålande, så smekande! Skulle han öfverväga, skulle han gifva henne mer än sitt lif? Han tyckte sig bedöfvad liksom i ångan af starka rosor, och någonting om en förändrad lefnadsbana kom för honom. Men denna hägring försvann snart. Hans sista krafter sammandrogo sig helt och hållet omkring nödvändigheten att skydda sig sjelf. Min fru, sade han iskallt, jag har hört talas om fångar, dem man torterar för att få dem att bekänna saker, som de aldrig begått eller kunnat drömma om; Ni med er ungdom och er oskuld är mycket skarpsinnig, och jag beklagar att jag icke kan låna mig åt er så sinnrikt uttänkta önskan. Det är bra! sade Emilia med kall hårdhet. Jag hade en sekund trott att emellan oss kunnat elutas ett vackert fördrag. Ni vill det ej .:.... Hon gick till dörren. Gustaf, ropade hon utåt-boden, kom genast hit och tag med dig en af drängarnel Hvad tänker ni på? frågade Holt häftigt. Det får ni straxt se. Men jag är rädd att ni gör både er och er man någon otjenst. I detta ögonblick inträdde Gustaf och dränen. j Holt stod alldeles handfallen. Han förstod icke hvad hon ville, men han förstod att hon hade en afsigt. RE : : sGustaf, yttrade Emilia -och såg uttrycksfullt på ynglingen, öppna den der balen! Nej, understå dig icke att öppna den!