———nn Holt hörde ingenting och märkte derföre ej att dörren sakta gick upp. Emilia — det var hon — kunde således tviflat, så kände hon sig nu fullkomligt öfvertygad att Holt-var skyldig till det dåd, som blifvit föröfvadt mot hennes make och hvilket föreföll henne tusen gånger hemskare än det, som blifvit föröfvadt mot den döda vinnan. Då hon likväl ej för tillfället ville åta honom-förstå de slutsatser hon gjort, drog hon sig tillbaka och låtsade öppna dörren med så lagom buller att Holt måste vända sig om. Han spratt till liksom han blifvit både tjust och slagen af samma syn. Och visst visade Emilia nu att hon kunde beherrska sig, när hon ville. Derjemte visade hon sig som en rätt hjelplig skådespelerska. Men den unga frun tänkte för sig sjelf att den jesuitiska satsen vändamålet helgar medlen icko är så förkastlig som mån vill anse den — här åtminstone finge den gälla. Hennes utseende var i den grad mildt, nedstämdt och nedslaget, att hon tycktes jemnt och nätt hålla sig uppe. Helt sakta frågade hon: Är här ledigt? t Hjelm finnes icke här! yttrade Holt, som rodde att hon sökte sin man. Nej, jag vet .. jag trodde ... jag kände örut att han icke var här., ,Hvem söker, då fru Hjelm ? Holt kunde ej rätt väl uthärda den sorgsna olick, som Emilia fästade på honom. Bland lt det, hvaremot han tänkte förhärda sig, anns icke denna blick upptagen. Den var å ovanlig, men derföre så mycket farligare ... sin förlägenhet tillade han: Gossarne äro i voden, om något befalles.