Aftonbladet – 26 mars 1859, sida 2

———— LK gade :Gudmärs röst från tröskeln. Jag kom just hem och, såsom det vill tyckas, i särdeles läglig tid. ; Hvad menar du med det, son? frågade gubben med ett visst majestät. Nog äro vi I din kammare, men icke annat jag vet äro vi i mitt hus. Och kapten Geistern är en belefvad man, som möter en mening på halfva vägen. Derföre ger jag honom heder och tack I Det måtte vara något särdeles besynnerligt, när den barmhertige samariten kör gösten på porten? Tillåter herr pastorn alt jag afger några ord till förklaring ? frågade kaptenen. Mycket förbunden; kapten Geistern! Son min torde då få saken klar för sig. Och inom några minuter var Gudmar invigd i det sorgliga, det för honom högligen skakande förtroendet. Nå, hvad säger du nu? frågade kapellpredikanten, icke rätt nöjd med sonens utseendö. Jo, jag säger, far, att ehuru både mina känslor och mitt förnuft fullkomligt och bestämdt förneka Hjelms medvetande om sakernas tillvaro, så skulle jag i kapten Geisterns stad och ställe likväl ha bandlat precist på samma sätt. Ilan var i sin lagliga rätt och kunde icke handla annorlunda än hvad pligten befallde. Det gör mig således ondt, far, att den mannen, som jag hit infört, nu på sätt och vis skall bli skymfad. Nej, säg icke någonting sådant! Det kommer att djupt smärta mig, om minsta tvist i tanke uppstode meilan far och son för min skull! Men på samma gång kan jag dock icke annat än på det varmaste uttrycka min tacksamhet tör: löjtnant Guldbrandssons bumana försvar.s 3 Hvarföre, sade Gudmar, bar icke Thor