Aftonbladet – 24 mars 1859, sida 3

skulle jag då — i de stunderna åtminstone — ha djupt hyllat er. Men jag Börjar nu allt klarare och klarare fatta att det endast varit de, hemlighetsfulla sympatier och antipatier, hvilka uppkommit genom de så underbart sammanstämmande drömmarne, som lånat er de hvita helgonvingarne. Säg hvad -som helst, kapten Geisternls svarade Thorborg med sorgsen stämma. In-. genting kan förolämpa mg, emedan jag vet att jag aldrig önskat utöfva någon makt af annan orsak än till det bästa ändamål, så vidt mitt öga kunnat skönja det... Dessutom bör jag för er tillstå att de förebråelser, ni gjort mig, icke kunnat väcka annat intryck än den nedslående tankey hvilken alltid uppkommer, då vi finna personer, dem vi önskat högakta, sjelfva söka krossa denna önskan. Kaptenen hade åter kastat sig ned på soffan. Nu gaf han sin motståndarinna en blick af talande förebråelse. Vreden var bortsvalkad. O, huru ni plågar mig — ty den förmågan har ni, det måste ni tillstå. Hvar och en, som motsätter sig er vilja eller era idger, plågar er på samma sätt. Nej, vid Gud, ingen har kunnat det så som nil Jag lider mycket: genom er. Erå ord, ert minspel, er röst, era ögon, hela er luftvarelse sätter mig i feber, när jag tror mig som lugnast. Nåväl, kapten Geistern — den skära färgen på Tborborgs kind förvandlades till:starkaste karmosin. — anse mig icke -alltför osannfärdig, då jag söger er att det inflytände, som jag öfvat på alla andra, varit motsatsen ... Men nu är.det så .bra som det är för det sista som återstår mig att tillägga. Jaså — det var icke nog? Nej, ett. par. ord ännu... Och detta ; sista? . dd Tänk er, kapten Geistern, att hela mit