Aftonbladet – 24 mars 1859, sida 2

Min ångest dref mig hit ... Således? Hon förmådde ej säga mer. Angifvelsen bevisade sig vara riktig. Mitt förnuft nekar att fatta dettal Kaptenen: gjorde en kort; men fullständi, beskrifning öfver det passerade ......... 4 Och under hela denna så rysliga, ysliga: tid, började Thorborg med osäker -röst, bar Hjelm visat sig... nej, jag törs icke fråga. Det kan ni utan fara — han har visat ett föraktfullt öfvermod; äfven sedan bevisen bort fälla det. Emellertid, det må jag tillstå ,har hans beteende på mig gjort ett vexlande intryck. . Gudskelof, återtog Thorborg, att han utvecklat detta mod — öfvermod var det ej, det -kan ni lita på, herr kapten! Detvar den öskyldiges förakt för den snara, hvari menniskofunder sökt snärja honom... Och hon, min arma, arma Emilia?, Hon — en grann och stolt qvinna — visade sig som värdig hustru till en så stolt och säker man. Ensamma med sig sjelfva, torde de utan tvifvel vara. annorlunda. Kapten Geistern, sade den unga ffickan med sin milda, men stadiga röst, vill ni att jag nu säger er min tanke öppet? : Gör det — den är mig dyrbar, ty ni är ett sådant särskilt väsende, att jag ofta känner mig intagen af en ganska vördnadsfull känsla för er. Och i dag vill jag så mycket hellre höra er som jag nu icke behöfver frukta att ni skall inverka: på mig., Så mycket värre för er... Men låt mig uttala hvad som strömmar öfver i min själl Kaptenen satte sig och lutade hufvudet mot ena handen, under det hans ögon dock qvarstannade vid den lilla syltens gestalt och läppar. — TG Ni har gjort en gerning, som eligen kom