Aftonbladet – 24 mars 1859, sida 2

Hjelm, hvilken smärta, hvilket elände... Huru bafva de båda tagit det... Jag måste dit i eftermiddag... Och Geistern, han skulle icke ha vilja och kraft...... Gud, hvad ser jag... der äro de — ja, der äro de... Ack, om mina fötter blott bure mig ned igen... men ångsten förlamar dem, och hjertat slår så som det förr aldrig. slagit. . Och, huru som helst, antingen han nu funnit något eller ej, blir han troligen hatad och afskydd... och ändå skulle väl hvem som helst kanbända... Det var ett så svårt fall... han trodde :sig väl visa någon likgiltighet eller missaktning mot sin Henrika, om han ej...n Hon började skrida ned för den smala svängtrappan och hade nätt och jemt kommit in i förmaket, då herrarnes åkdon körde fram på gården. : Kapten Geistern-gick genast upp på sitt rum, utan att Thorborg såg bonom; men kommissarien kom in och på samma gång äfven bennes far från sin sida. Och Thorborg hade nästan sjunkit ned bakom soffan, der hon stod, då hon hörde honom säga: Huru har resan gått? Jag vet icke hvar herrarne varit, men jag förstår ändamålet ändå ... Är något vunnet, bror Lönnerbolm? Ts.. Kommissarien gjorde en betecknande rörelse med hufvudet. Knäfveln —stornyheter? Det torde kunna hända — men hemligheter så länge... Låt oss gå in i brors arbetsrum! Presten är alltid sjelfskrifven biktfader. Thorborg köm nu fram öfver golfvet och fattade sakta kommissariens arm. Deniunga flickan var så blek, att bon aldrig rättvisare, kunnat: heta jungfru liljedaggap Tänk först, herr kommissarie, tänk först! Det är icke Möjligt... det är ej sant — det kan ej vara sant?