Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 2

på Gellivara förträffliga malm. Anpåstår, att tackjernspriset är oskäligt dyrt och att stängjernstillverkningen deraf förqväfves. Än bevisas, att, om Gellivara-rhalmen komme i marknaden, tackjernstillverkningen skulle blifva mycket lidande o. s. v. Förunderliga konst, att med orden dölja tankarne! Det kan icke vara denna skrifvelse och de motsägelser, af hvilka den är uppfylld, som skulle förmå att tillintetgöra ett företag, hvars praktiska nytta för landet den enklaste slutkonst bör vara tillräcklig att bevisa. Icke heller synas några teorier, hvilkas värde dock ytterst bestämmes af det ändamålsenliga i deras tillämpning, kunna uppställas emot de klart tänkta och väl sagda skäl, som isynnerhet kommerskollegium uti sitt ampelt tillstyrkande yttrande anfört. Huru mycket betalar icke staten för hvarje mils jernväg i det mellersta och södra Sverge? För en jernväg om 17 mil omkring 12 millioner. — Nu erbjudes denna väg i en hittills vanlottad provins för intet; man kunde säga för mindrejän intet; ty det erbjudes mera än denna väg. Det erbjudes outtömlig tillgång på den bästa malm; stark tillväxt af Sverges jernproduktion; odling af vidsträckta fält; fraktförtjenst för hundratals skepp. Rikt skall i sanning det land vara, som försmår sådana fördelar. Är Sverge så rikt? — Kanske! — Men så rikt blir det dock aldrig, att det skulle kunna bära skulden för hård orättvisa emot en stor och fattig provins, som -hellre begär arbete och rättatt arbeta, än de bittra understöden i missväxtår. Norrlänning. Det är med nöje redaktionen lemnat plats för ofvanstående uppsats, så varmt förordande ett företag, hvars stora vigt för landet synes äfven oss så påtaglig och obestridlig, att vi måste tillönska detsamma all framgång hos regeringen. Dock kunna vi icke underlåta att uppfordra regeringen att noga betänka, huru vida icke företaget, om dermed skall sammanbindas en förbrytarekoloni, möjligen skulle kunna snarare blifva en förbannelse än en välsignelse för orten. Det torde kunna antagas såsom visst, att om trakten får det rykte om sig, att vara ett slags svenskt Siberien, ett slags Botany Bay, skall denna omständighet utgöra en skräck för fria redbara arbetare, som eljest der skulle velat söka sin utkomst. Den vigtigaste fördelen för landet af detstora företaget vore utan tvifvel, att det i nu öde trakter skulle sprida en idog och välbergad befolkning. Denna fördel skulle icke vinnas, om i orten förlades ett slags förbrytarekoloni. Huruvida åter det kan vara oundgängligt, att för sjelfva jernvägsanläggningen manskap erhålles från kronoarbetskåren, derom tillåta vi oss icke att yttra något bestämdt omdöme. Detta är dock en fråga af underordnad wigt. Angeläget är endast att ingen fråga om en permament förbrytarekoloni med företaget förbindes. Deremot förtjenade det väl att öfvervägas om icke den tillämnade kommunikationen genom ifrågavarande vidstäckta trakter skulle kunna gifva anledning till inrättande derstädes af militärkolonier, såsom i de österrikiska gränsländerna mot Turkiet. Frågan derom torde dock icke böra verka uppskof med beslutet öfver det föreliggande förslaget.