Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 1

Ja I svarade kaptenen ståndaktigt. Men hans blick sjönk dock för !:jelms. Må det då ske... Jag vill icke sätta i fråga att först gå ned ensam; men sedan vi åter inträdt i salen, anhåller jag att jag sjelf måtte få tala med min hustru! Det må icke vara förnekadt,, biföll kommissarien, blott hon icke sedan återgår till de inre rummen., Hjelm blef blodröd. Och nu gick tåget ånyo nedför trappan. Skönt, himmelskt skönt!, lhviskade det i Holts hjerta. Jag minnes en annan : visitation, då den stolta frun krossade mig med sitt förakt. I dag skall min blick betala henne åtminstone den skulden.s Så snart herrarne åter befunno sig på nedra botten, gick Hjelm till förmaksdörren och ropade sin hustru: : Emilia lilla, vill du komma utb Den unga frun hade af det, som passerat nere, hört nog för att känna sig uppskakad ända in till hjertrötternas innersta fibrer. Men derjemte fann hon i den gränslösa förolämpning, som vederfors hennes man, en sådan sporre att visa mod och -kraftatt, då hon nu inträdde, inga tårar strömmade, men väl en flammande vrede ljungade ur hennes ögon. Hvar tog nu Holts saliga triumf vägen? Fan skall krossa henne — och i den första half-blick, som hon föraktligt kastade på honom, var det åter han som blef den tappande, och han hade gerna, om det låtit sig göra, uppgifvit ett rytande af raseri. Kund: hon icke kufvas, denna qvinna? Hjelm betraktade sin hustru med obeskriflig stolthet och kärlek. i Emilia kände sig stärkt... Hvad kunde hon ej nu hafva utståt! Hvad -vill;du mig, nin, vän? Jo, kära Emilia, genom något olyckligt