Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 1

Hjelm hade under tiden med kall likgiltighet satt sig i soffan. Han tycktes betrakta uppträdet snarare som åskådare än som medspelande. Kommissariens och kaptenens ögon mätte rummet i alla riktningar. De hade, hvad Holt insåg, gjort samma observation som han. Den så bestämdt uppgifna bok-kistan var icke inom synhåll någorstädes. Nåväl, herr kommissarie, yttrade kapten Geistern med eftertryck, man tycks ha anat oråd. Kommissarien utsköt läpparna såsom van-. ligt, då ban gjorde något begrundande. Derefter yttrade han: Saken är, herr Hjelm, att vi hade någon anledning förmoda att vi icke skulle behöft besvära med en undersökning genom hela huset. Det lär emellertid få ske, och vi börja här, der vi befinna oss... (Inom sig tänkte kommissarien: Antingen kan han ha tagit sakerna ur kistan, eller är angifvelsen en nedrig tillställning, hvilket icke alls förekommer mig osannolikt. Här får icke något förhastände ske). Han blinkade åt kaptenen. Det står herrarne fritt att göra början hvar det behagas!, svarade Hjelm, i det han fram-, tog sma nycklar och öppnade skåp, chiffonier och pulpeter...... Och nu försiggick visitationen med den mest omständliga noggrannhet. Ingenting var dock att fana. Kommissarien tog åter ordet: En gement ledsam sak, herr Fjelm... Jag skulle, gerna vilja spara fruns rum — jag har sjelf hustru och vet hvad sådant vill säga. Likväl måste jag påyrka att hvarje möbel der undergår granskning. Är det kapten Geisterns fordran att min hustrus rum skall undersökas?. Nu, för första gången, röjdes en darrning i Fljelms röst.