Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 1

så mycken säkerhet, blickade kommissarien på kaptenen. Men denne tycktes icke märka något. Och nu togs vägen till kontoret. Straxt efter det man kommit dit, infunno sig Holt och gossarne, Men huru förfärligt starkt klappade ej Holts hjerta — han, som inträdt med så dristiga steg och som oupphörligt, under den qvarts timma herrarne tillbragt i salen, inom den slutna bodkammaren försatt sig i den rol han nu skulle spela — huru starkt klappade ej hans hjerta, då han icke på kontoret såg till bokkistan, hvilken han för några timmar sedan med sina egna ögon sett stå på dess vanliga plats. Men nu var minsann ej tid att låta märka några sinnesrörelser, då kommissarien och kaptenen beherrskade sina — ty de skulle ju också sakna den kista, som angifvelsen påpekat. Med mästerlig förvåning frågade han: Hvad kan här vara å färde? Skulle herrarne behaga upplysa mig? Herr Holt, svarade kommissarien, torde öfvervara en visitation, som här skall ega rum Jag hörde förmodligen galet? återtog Holt med utseendet hos en person, som faller från skyarna. När ja; är tillstädes, — länsmannen antog nu en mera majestätisk min — torde det icke behöfvas något sådant antagande... Husetskall Visiteras. . -Nåväl,, genmälte Holt, jag är för min del till herrarnes disposition. Inom honom gick ångsten i höga vågor... Hvart hade kistan tagit vägen? Skulle Hjelm ha märkt något? Nej, i sådant fall skulle ha varit den förste att kalla länsmannen... Nåon utomordentlig, fördömd händelse: måtle är ha inträffat!