Aftonbladet – 22 mars 1859, sida 3

sarien uppträder å dragande kall och embetes vägnar, men likväl föresatt sig att i det yttersta visa sig som gentleman. Man skall hafva sett den minen för att uppfatta dess mångsidighet: det är någonting smidigt och förbindligt, förenadt med en oändligt tillgjord Lhikgiltighet och ändå ett undertryckt maktspråk i hvar muskel ...... Gud bevare en och hvar från att se herr kommissarien i denna andliga parad! Uniformsknapparne blänka då dubbelt så obehagligt, och man väntar med dubbelt stegrad spänning att grannlåtsmasken skall falla och en annan röst, en annan min komma frarh. Välkomna, mina herrar! gade Hjelm artigt... Min hustru ... Kapten Geistern ... Emilia lilla, du ser här den person, med hvilken jag tror du redan är bekant, utan att ha sett honom. Den unga värdinnan bad på det artigaste kaptenen vara välkommen; men hans tillbakadrågna väsende uttryckte nästan något fiendtligt, hur djupt han än bugade sig. Och nu varsnade hon med glödande rodnad och stum undran att kapten Geistern drog si; tillbaka för det handslag, hennes man bjöd, och att kommissarien med all sin sirlighet hade ett så eget sätt att gifva sin hand, ätt den nästan icke alls vidrörde Hjelms. Hjelm sjelf tog den senares helsning för vårdslösheten hos en person, -hvars sätt och vanor blifvit underkastade vissa råhets-lagar. Hvad kaptenen beträffade, fruktade han att dennes särdeles besynnerliga uppträdande måtte stå i sammanhang med någon ny attack åt hufvudet. Och på det hela var Hjelms närmaste tanke en önskan att besöket blefve så kort som möjligt. Sedan man — d. v. s. Hjelm och kommissarien — några minuter talat om den uthållande vestliga blåsten, hvilken skulle hindra fisket och åstadkomma en mängd olyckor som