Aftonbladet – 22 mars 1859, sida 3

sjelfva afgrunden med fötterna på yttersta raden utan en skymt af fruktan — vi le i vår fridsamma glädje, i vår fullkomliga okunnighet, ännu i detsamma vi falla. Och huru mycket lyckligare är icke ändå detta, än att känna sig tum för tum sjunka ned, då man under fullt meävetande gör sina beräkningar och återberäkningar om fallet och tusen gånger om lider tortyren på förhand — och så blir slutet likväl helt annat än våra arma beräkningar nått till att fatta! even Åke Hjelm stod just färdig att efter den själfullt uttalade försäkran om sin lycka återvända till kontoret, då Emilia ropade: Se, min vän, der kommer åter ett par herrar åkande ... .. Den ene tycker jag mig känna igen... men den andre har jag visst aldrig sett. Kors, utbrast Hjelm förvånad, det är minsann kapten Geistern och kommissarien Lönnerholm ... Jag förstår: de äro ute för att söka efter upplysningar — men i olägligare stund kunde de aldrig komma 18 KAPITLET, Husvisitationen. Och som Hjelm öppnade salsdörren, inträdde de främmande. : Kapten Geistern — blek, sorgbunden och sluten såsom vanligt — bar nu derjemte i hela sitt yttre prägeln af en kall och högtidlig stränghet eller, rättare, en isande högtidlighet. Kömmissärien deremot — röd, frisk och frodig — hade helt och hållet aflagt den brorskapsförtrolighet, som förefanns vid: besöket hos den mångårige vännen Moss, och i stället påsatt sig denna fulländade länsmans-min; den ingen gerna kan lyckas efterapa; den minen nemligen, som begagnas pär hert kommis