Aftonbladet – 22 mars 1859, sida 2

Det är tillbörligt ... Kan jag då eljest vara Pernilla till någon tjenst? Om det vore så belägligt för frun; så skulle jag gerna be att få tala ett aparte-ord! Är det brådtom? Jag kan inte rätt svara på det — men för min del har jag visst brådtom. Den unga hustrun såg så nedslagen och betryckt ut, att Emilia genast lemnade alla sina öfriga gäster och gick med Pernilla in i kökskammaren, hvars dörr hon tillslöt. Säg mig nu, hvad det kan vara? Är det något bekymmer som jag förmår afbjelpa, så var säker om en god vilja. Gud bättre så visst, kära fru, jag vet inte hur jag skall komma fram med hvad jag bar på hjertat ... men tiggeri är det inte, det säger jag klart ifrån mej på fläcken. Kanske det är någon oro inom ert husliga lif som ni vill rådfråga mig om. Det kan allt hända. Rör det er man? Det kan allt hända ... Pernilla förde förklädssnibben till ögonen. Har han ej arbete? Nog har han arbete — men om det är sådant slag som vär Herre tycker om, det är en annan sak... Det finns en man — frun kännvern väl — en grufsam man, efter hvad jag kan döma i mitt förstånd. För några dar sen var den mannen en natt hos Tolle, min j. man, och de gjorde en gerning som de satte : skrift, för Tolle hade sedan ett bref i plåniboken, och det brefvet är nu borta, för jag i itta eftert i natt som var, när han sof. i Såg ni utanskriften? Nej — det var det jag ville åt; men Tolle : passat för väl Nå, hvad fara, kära Pernilla, fruktar ni då af det brefvet? Jag ser att det så mycket oroar er.