Aftonbladet – 22 mars 1859, sida 1

som tor en eller annan vecka sedan gjorde så mycken effekt på börserna, Monitörens fredliga artikel och prins Napoleons afskedstagande från ministersbefattningen för Algier icke skulle ha mycket att betyda, har ganska snart bekräftat sig. De fakta och officiella uttalanden, harom telegrafen senast haft att förmäla, äro allt annat än fredliga. Att Monitörens nyssnämda artikel icke innebar någonting annat än en af de förhandenvärande omständigheterna framkallad politisk manöver, visade sig genast. Också berättar Times väl underrättade korrespondent i Paris, att samma dag, som den ifrågavarande artikeln förekom i Monitören, skickade man till sardinska res geringen ett meddelande af innehåll, att den icke borde fästa ringaste afseende på artikeln. Man gaf derjemtegrefve Cavour det rådet, att fortsätta rustningarne i samma skala som förut, samt att efterforska, huruvida det kunde vara någon utsigt till en resning i de italienska hertigdömena, hvarigenom Österrike blefve nödsakadt att intervenera och sålunda finge utseende af att vara den anfallande, hvaraf man då kunde draga fördel. En annan artikel i Monitören för den 15 Mars vittnar tillräckligt, huru maktpåliggande det är för kejsar Napoleon, att innan det kommer till ett fredsbrott söka motverka den agitation mot Frankrike, some på sista tiden egt rum i Tyskland, och att försäkra sig om Preussens neutralitet. Vi ha ännu icke haft tillfälle att se denna artikel i sin helhet, men Hamburgertidningarne meddela följande vidlyftiga, pr telegraf dem tillhandakomna analys af dess innehåll: En del af Tyskland erbjuder för närvarade en anblick, som bedröfvar och förvånar oss. En sväfvande, vbestämd fråga, som berör de högsta intressen, dyker åter upp. Franska regeringen ser deri ett föremål för pröfning, pligt och vaksamhet. Det vill jemte sina bundsförvanter i Europas intresse undanrödja Italiens oroande tillstånd. Är det möjligt att uppriktigare ådagalägga sin öriskan att på fredligt sätt lösa svårigheterna och förebygga de förvecklingar, som alltid uppkomma af brist på förutseende och brist på beslutsarnhet? Och likväl svarar en del af Tyskland med det mest tanklösa larm. På grund afen enkel förutsättning, som ej rättfärdigas af någonting och som vederlägges af allt, vakna fördomar, sprider sig misstroende. Ett slags korståg företogs mot Frankrikt af några representantkamrar och af tidningspressen. Man anklagar Frankrike att hysa äregiriga planer, hvilka det desavuerar; att förbereda eröfringar, som det ej behöfver. Om franska regeringen ej vore öfvertygad, att majoritetens af det tyska folket bandlingar, grundsatser och känslor gifva dementi åt dessa misstankar, så skulle den vara berättigad att finna sig förolämpad, och den kunde i dem se icke blott en orättvisa, utan äfven ett angrepp mot den franska politikens oberoende. Den rörelse, man frammanar beträffande Rhenfloden i anledning af en fråga, hvilken ej hotar Tyskland, men som intresserar Frankrike såsom europeisk makt, skulle gå: ut på att bestrida rättigheten för Frankrike att göra sitt inflytande gällande, attens med den yttersta moderation försvara sina intressen. Detta obilliga anspråk vore förolämpande, om det kunde vara allvarsamt menadt. En stor nations, såsom Frankrike, lif är ej instängdt inom landets gränser, det manifesterar sig i hela verlden genom gagneliga handlingar såsom en nationel och civiliserande makt. En nation, som afstode från denna ställning, skulle abdikera. Att på detta sätt bestrida eller med ärelystnad förvexla detta legitima inflytande, som allestädes beskyddar rättigheterna, vore att misskänna på samma gång den ställning, som tillkommer Frankrike, och den moderation, hvarpå kejsaren lemnat så många bevis, sedan franska nationen åt honom uppdragit ansvarigheten för högsta makten. Kejsaren, som vetat beherrska fördomarne, borde kunna vänta, att man ej skulle taga sin tillflykt till dem mot bonom sjelf. Hvad skulle väl blifvit följden, om kejsaren, då han uPpsteg på tronen, varit intagen af trångbröstade känslor och af aggande minnen, hvilka man i dag manar till lif för att göra honom misstänkt? I stället att ingå förband med England, i stället att lugna Europa, skulle han skakat Europa och återväckt minnet af 1815. Om kejsaren under en fredsperiod skulle velat förnya det första kejsardömets krig och eröfringar, skulle han hafva förtjenat det största klander, som kan drabba en regerings öfverhufvud. Det ligger ingen ära uti att lyda aggets och hatets röst. Låtom oss helt enkelt konstatera det förbållande, som kejsaren genom hvarje politisk handling klart ådagalagt. Inför detta tydliga, öppna faktum skulle Europa befästas i sin säkerhet; de, som sätta Europa i fruktan och bedragå det, skola känna någon förlägenhet. Frankrike, som hittills icke blifvit skakadt af detta obestämda larm och dessa orättvisa anfall, gör ej hela Tyskland ansvarigt för misstagen och den onda afsigten i några manifestationer, som mera likna en ömklig hämdlystnad än allvarsamma farhågor. Den fosterländskt sinnade tysken förstår, om han icke är intagen af någon förutfattad mening, att skilja pligt från fördomar, Tyskland har ingenting för sitt oberoende att af oss frukta. Vi böra kunna vänta lika mycken rättvisa för våra afsigter hos Tyskland, som vi hysa sympatier för dess nationalitet. Då Tyskland visar sig opartiskt, skall det visa sig förutseende och gagna freden. Preussen har begripit detta, Det har i förening med England meddelat sina goda råd i Wien i det ögonblick, då några agitatorer sökte väcka lidelserna och förena det tyska förbundet mot oss.! Denna berlinerkabinettets reserverade hållning är förmånligare för Tyskland, än deras fråmfusighet, hvilka vädja till hatet och för. domarne från 1813 samt utsätta sig för faran att reta nationalkänslan i Frankrike. Franska folket eger en lättretlig hederskänsla och på