Aftonbladet – 21 mars 1859, sida 1

all nedrighet, och jag vill gerna dö på att ni hds honom ingenting skall finna? Kaptenen betraktade henne med en skarp och uthållande blick. inJag vet icke, sade han, hvad det var för :en enfaldig svaghet af mig att tala med er, men jag vet att jag ångrar denna svaghet. Jag lemnade för mycket i era händer, och jag tror att er pligt är att försäkra mig att ni ej kan missbruka detta förtroendet: Ni lofvar ju högtidligt att icke gifva. .-den minsta vink? buy Thorborg gjorde en afvärjande rörelse med handen. Om ni ej vore gäst i detta hus, svarade hon högtidligt, så skulle jag betrakta denna erinran som den högsta förolämpning. : Nu, såsom gäst, såsom nyss tillfrisknad, såsom främling och obekant med den person, till hvilken ni talar, bör ni kunna: påräkna något öfverseende — och jag vill blottinnerligt önska-att, innan ni uttager ;steget; Gud måtte bättre: upplysa er! Hvad mig. beträffar, har jag ännu icke brutit mitt ord. så Hon gjorde en lika Kögtidlig helsning och lemnade rummet. t Men i trappan upphans hon af kaptenen. Det är mig omöjligt,, sade han :häftigt, att förlika mig med den tanken att så skiljas:vid. er, som varit så huld: mot: mig: : Jag besvär :er, kom tillbaka. på ännu sen liten stund I : -Fhorborg kunde icke neka. Hon egde väl sjelfkänsla, men ingen: stolthet, och den vänliga bönen försonade: allt. i Nåväl — här är jag åter... Hvad villni nu säga mig? Jag ärnar göra en anklagelse...... Jaså — jag trodde att ni ärnade göra en afbön. . Egentligen båda delarne... Huru kunde ni, Thorborg — (Vid detta namn; :helt enkelt uttalädt, kanhända afsigtslöst, rodnadeden unga flickan så starkt, att ingen ros rodnat djupare) — hur kunde ni, emot vår, öfverenskommelse, påminna mig om minsjukdom?