Aftonbladet – 18 mars 1859, sida 2

Nu slut, om dessa rader skola komma med postbudet; Tusen helsningar till pappa från mammas önit tillgifna dotter Majken.n Vid hvarje vigtigare ord, som detta för Moss så betydelsefulla bref innehöll, rynkades hans ögonbryn på ett bistert sätt; och vid upprepandet af kommissariens fö: hoppning i afseende på upptäckten lade sig hans panna i tvänne djupa veck, hvilket hos honom utgjorde: höjden af hans synbara sinnesrörelse. Nå, Beate-Marie,, sade han slutligen, vhvad är det värdt att du längre låter ögonen sjunka ner i brefvet... Tänker du att du tränger igenom hemligheten? Ha, qvinna, qvinnal Min vän, du sade att du ville tala med mig förtroligt, och du börjar med att skrämma mig! Hvarföre detta? Jaså, du liknar mig vid busen? Hvad väg kan en man komma med ett sådant pjåk... Barnpjoller och qvinnopjunk är icke något förnuft, begriper du väl Jag skall säga dig hvad jag begriper. Det är detta, käre man, att du tryckes af någon tanke, som du skulle vilja antingen blifva qvitt helt och hållet eller åtminstone ge ett bättre och mindre aggande läge. Dertill behöfver du din hustru, såsom du förr behöft henne... Men låt nu vara nog med opåkallade och förolämpande ord, ty det händer då, hvad som vore naturligt, att äfven jag kan tröttna. Beate-Marie, Beate-Marie — den mäktige Moss såg fullkomligt handfallen ut — jag har hört talas om, att då ett skepp skall gå till undergång, börja råttorna springa omkring för Sd ad af i tid... ö Skräm icke onödigtvis uj ig sjelf; min vän — det anstår föga en sådant man som