Aftonbladet – 17 mars 1859, sida 4

dags samlade å Bruchsals slott. (P. T.) BLANDADE ÄMNEN. Armstrongska kanonen. Denna utgöres af en ihålig ståleylinder, belagd med i spiral vridna jernremsor, hvilka, förda i motsatt riktning, äro flätade i kors öfver hvarandra. Denna konstruktion är naturligtvis kostsam, men meddelar stor styrka i förening med ringa metallåtgäng. Den ihåliga ståleylindern är refflad på ett egendomligt sätt. I stället för ett ovalt, polygonalt eller, såsom våra vanliga reffelbössor, med två, tre eller fyra refflor försedt lopp, har denna ett ganska stort antal små refflor titt intill hvarandra — icke mindre än fyratio för en kanon af 2 !y, tums kaliber. Kulan gjutes vanligen af jern, omkring tre gånger längre än diametern, och omlindas helt och hållet meå tunt bly, hvarigenom den med lätthet formar sig efter det refflade loppet, då den drifves framåt af krutets explosiom. För att ladda kanonen bakifrån, är vid svanskrufven en öppning gjord, som leder in i krutkammaren, och är tillräckligt lång för att mottaga den förlängda projektilen och krutet, samt något vidare än krutkammårens diameter. Krutkammaren är äfven vidgad mot denna öppning, så att den deri införda projektilen och krutet må med lätthet kunna med handen eller på annat sätt tryckas in i skottrummet. För att kunna tillsluta öppningen, sedan kanonen är laddad, införes i densamma en väl afpassad druftapp, försedd med tvenv? : .udtag, förmedelst hvilka den kan uttagas usättas efter behag. Denna druftapp har vid : ändan fästad en slipad kopparskifva, med t v öfverskjutånde kant, så att när druftappen .utves in, kommer kopparskifvan in i skottrummet j bakom skottet och förekommer genom sin expansion i antändningens ögonblick allt utlopp af gas. Druftappen intvingas i öppningen förmedelst en stockskruf, som med sina gänger fattar i druföppningen och pressar emot yttre ändan af drufpjesen. Skrufven kringyrides med en handspak. Från midten af druftappens yttre ända sträcker sig utefter tappens hela längd ett hål, och i detta hål lägges, då laddning skall ske, en antändningspatron. , Fänghålet sitter i drufpiesen, och går lodrätt från dess öfra kant ned i det omnämde horisontela druftappshålet; och då man vill aflossa kanonen, gifver man den i fänghålet sittande kanonknallhatten ett slag, hvarvid den lilla afbränningspatronen fattar eld och denna eld meddelar sig ögonblickligen åt den större patronen i krutkammaren. I förening med kulorna använder mr. Armstrong en perkussionsapparat af egen uppfinning, hvarigenom kulan sönderspränges, då den stöter mot ett föremål. I en inuti kulan befintlig cylindrisk hylsa fäster mr. Armstrong en tyngd, eller 8. k. striker, på en nål, som går genom denna. och hylsans sidor. Denna nål brister vid den stöt som projektilen inuti kanonen erhåller i det ögonbliok skottet går löst och strikern, sålunda frigjord, faller. ner i botten af hylsan och blifver der qvarliggande tilldess kulans hastighet hejdas genom dess beröring med -något annat föremål. När detta sker, flyttar strikern, som icke haft någon känning af kul ns stöt sig fram i hylsan och förer hastigt ett knallämne emot en fast spets hvarvid detsamma antändes och meddelar sig till den söndersprängande laddningen i kulan. Det är naturligt att uppfinningen af en lätt kanon med stor skottvidd, sådan som den Armstrongska, skall ega en stor fördel såsom krigsvapen, och synnerligen vara användbar för sjökriget. lixperimenter hafva redan visat, att en 32-pundig kanon, konstruerad efter Armstrongs system, har en större skottvidd och skjuter: med större noggrannhet än någon af de kanoner, som nu för tiden begagnas i sjöartilleriet, och likväl, då den förra väger blott 26 Centnerweights, väger nutidens 68-pundiga skeppskanoner icke mindre än 95 Cwght). Vi kunnaSåledes på en gång reducera våra skeppskanoners tyngd med nära tre fjerdedelar, utan att minska deras skottvidd; hvilket skall ofantligt underhjelpa lättheten att handtera och lemna tillfälle att minska servisen. Derjemte blir det genom användandet af kammarladdningsmetoden möjligt att under aktionen undvika kanonens ffamoch tillbakadragande ur kanonpörten, då man på ett passande sätt motverkar kanonens rekylerlng, och detta utgör äfven ett skäl till servisens inskränkning. Då dessutom tjockleken af kanongodset. kan i hög grad minskas, blir kanonens yttre kaliber så liten, att ganska små kanonportar äro behöfliga -— en omständighet, som måste öka servisens säkerhet under öppen aktion. En annan fördel är, att man medelst denna uppfinning kan gifva kanonerna en högre elevation än eljest är händelsen. Det är nemligen alltid en svår sak att gifva skeppet en sådan form, att kanonmynningarne må vid kanonernas framdragande skjuta tillräckligt långt ut för att hålla den genom skottets afbränning uppkomna eld eflägsnad från skeppssidan. Med den lätta Armstrongska kanonen undanrödjes denna svårighet, men å andra sidan kan Armstrongs sprängkula ej hafva den förstörande verkan som de runda sprängkulor, hvilka nu för tiden begagnas vid sjöartilleriet. Den krutladdning, som den innehåller, är nemligen alltför liten i jemförelse med dessas. Icke heller kan Armstrongska projektilen, såsom åtskilliga personer antaga, genomtränga tjocka jernplåtar; den utöfvar på dessa blott en ringa verkan, hvilket sannolikt utgör ett af de skäl, hvarföre både franska och engelska styrelserna just nu äro så böjda för att konstruera med tjocka jernplåtar skyddade krigsfartyg. Armstrongska kanonens företräde beror egentligen på det fullkomligt noggranna sätt, hvarpå den med en blyhylsa omgifna projektilen passas in i och till alla delar fyller kanonens lopp. En sådan noggrannhet kan aldrig uppnås med kanoner, som laddas från mynningen. å — Hjernans kemiska patologi. Kemiska och patologiska undersökningar hafva ådagalagt, att då celebralsystemet befinner sigi ett försvagadt tillstånd, innehåller hjernan en högst ringa qvantitet af fosfor. Idiotens-hjerna har man funnit helt och hållet sakna denna kemiska beståndsdel. En dylik brist finner man äfven hos personer, som tillhört den mera framskridna åldern, äfvensom i de tidigare perioderna af lifvet, då hjernan antages antingen befinna sig i overksamhet-eller ännu icke hafva nått sin utveck