Aftonbladet – 17 mars 1859, sida 1

när det inte längre gick an, så finge jag väl tala. Det är rätta förklaringen... Men anger jag sjelf, skall verlden skrika öfver mig för det att jag förrådde en man, som jag bort ha fördrag med. : Men; som sagdt, samvetet sätter för hårdt åt mig.n Denna häringa förklaringen går mej inte på klar grund. Om det är herrns mening att föreslå mej att ange någon, så säger jag inte nej till det, ifall det är något som jag sjelf kan gå i bevisning för. Jag angaf nu i veckan Nisse från Blåbärsholmen för det han stal af det vrakegodset, som Truls från Nöddö sjelf hade hittat för sin del — det tillhörde ändå detstora barkeskeppet, som fördes af den danske kapten på kapellgården. Det är just om den kapten jag tänkte tala. Månn det... Han skall ha haft till hustru likmenniskan, som komföre honom i fjolårs. Jar jag vet det, och man kan lita på att det blir utlyst en stor belöning åt den, som kan lemna någon upplysning i den saken. Men det är ju allaredan opplyst. Långt derifrån... I morgon lärer hon upptagas ur jorden, så att man får se huruvida hon har på sig det hon skulle ha. Nu spände främlingsfiskaren upp ett par förvånade och intresserade ögon, som icke voro små. ;Hvad blir detta häringa för en historia? ;Jo, kapten Geistern påstår att hon haft på sig en stor låda full med guldmynt och en kostbar ring. Men någonting sådant hade hon ej, när ,hon kom till Svartskär. Var så god, herre, och tala nu så att det regalt går. mej! Pengar behöfver jag förtjena — det är ett ord försann — och kommer det an på en ärlig angifvelse, så kunde det vara en skyldighet utan pengar.,