Aftonbladet – 17 mars 1859, sida 1

Jag blinka inte ens en gång, när förre jaktlöjtnanten bröt:opp stugegolfvet. Men man kan vara modig på många sätt. Det är sant. Herrn har kanske hört att det var jag som rädda Nfvet på Truls från Nöddö, när han gick ner sej på isen i fjol. Bra, bra... Men nu menar jag om du är modig i sinnet, så att du duger att uträtta något annat. Hm, herre, jag är inte belefvad på det här talesättet. De säger — herrn : förlåter oppriktigheten — att herr skall vara en vågsam herre. . Dumheter — hvem kommer fort, om man icke vågar något! Det kommer an på. Hör du, Tollev — Holt drog kubben närmare bordet och sänkte rösten än mer — har du någonsin varit i själsnöd? Nej, herre, jag har smakat på allt slags nöd, utom den, och själsnöden sparar jag på tills jag skall ge mej ur denna verlden. En menniska kan få den förut. Jag har burit på den år och dag. Åbh, fan, hon har då inte tagit stor del i herrn, eftersom herrn har kunnat sköta aftärerna sina så galant. Det måste gå, helst när det är en annans synd som tynger en. En annans — nå, den såge också jag mej god till att bära. Icke utan tvekan åtminstone, ifall det vore en sådan sak som man borde ange för den det rörer. Uschia mej, det här är visst något riktigt styggt? se Ja — en sak har af mig blifvit sedd. Medlidsamheten säger: Tyst! men samvetet säger: Tala! Hvad ville du i sådant val göra?s Åh, jag tege så länge jag kunde; men